deltaga i vården eller i driften av samfärdseln. Dessutom föreslås införande av ett begränsat ämbetsansvar för ledamöter i beslutande församlingar, nämligen i fråga om tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. I övrigt skall enligt förslaget ämbetsansvar även inträda såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom. Av de nu återgivna bestämmelserna framgår, att enligt förslaget ämbetsansvar i full utsträckning skall åvila bl. a. dem som äro anställda vid allmänna eller av Konungen godkända eller särskilt tillåtna kommunikationsinrättningar. Särskilt med hänsyn härtill har kommittén haft anledning att uppmärksamma förhållandet mellan strafflagens bestämning av ämbetsansvarets utsträckning och arbetsrätten. Härvid framhålles, att den genom lagen den 11 september 1936 reglerade allmänna förenings- och förhandlingsrätten anses icke äga tillämpning å sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som äro underkastade ämbetsansvar. För dessa tjänstemän gälla särskilda, mera restriktiva regler om förhandlingsrätt, för statens tjänstemän enligt kungörelse den 4 juni 1937 (nr 292) och för kommunala tjänstemän enligt lag den 17 maj 1940 (nr 331). Frågan, huruvida dessa tjänstemäns anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor kunna regleras genom kollektivavtal, har besvarats nekande, såvitt angår frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten. Däremot har enligt vad kommittén framhåller stundom hävdats, att hinder icke skulle finnas mot att sluta kollektivavtal, såvida innehållet begränsades till tjänstemännens avlöningsvillkor, och i praxis ha åtskilliga sådana avtal även slutits. Regeringsrätten har emellertid i ett år 1942 avgjort mål intagit den ståndpunkten, att hinder föreligger mot kollektivavtal i det hela såvitt gäller sådana statliga och kommunala tjänstemän som äro underkastade ämbetsansvar. För egen del har kommittén uttalat den uppfattningen, att utsträckningen av ämbetsansvaret i princip borde bestämmas enligt kriminalpolitiska grunder. I fråga om ämbetsansvarets återverkan inom arbetsrätten har kommittén funnit, att ämbetsansvaret visserligen måste anses utesluta kollektivavtal om anställnings- och arbetsvillkor, d. v. s. villkor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten, men att hinder icke syntes möta mot att kollektivavtal tillätes beträffande avlöningsvillkoren. Kommittén har för sin del uttalat, att förutsättningarna för förhandlingsrätt och för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållandena genom kollektivavtal borde bedömas oberoende av ämbetsansvaret. Utöver de kapitel i strafflagens speciella del, som sålunda i förslaget undergått en fullständig revision, berör detta även vissa andra av kapitlen i speciella delen, i det hemfridsbrotten överflyttats från 11 kap. till 15 kap. samt vidare stadgandena om falskt åtal och falsk angivelse i 16 kap. 1–6 §§, om allmänfarlig förgiftning m. m. i 14 kap. 19–21 §§ och om hållande av spelhus, fylleri och förargelseväckande beteende i 18 kap. 14–16 §§ överförts till de nyredigerade 13 kap. respektive 19 och 11 kap. Omarbetningen av 24 kap. har vidare medfört några smärre följdändringar i 20 och 22 kap.
Med hänsyn till omfattningen av den nu föreslagna revisionen av
strafflagens speciella del har kommittén funnit sig böra i sammanhang därmed
