domstolarna, en icke ringa olägenhet. Då den återstående etappen otvivelaktigt är den till volymen minsta och då någon överhängande brådska med den nu föreslagna lagstiftningens genomförande icke kan anses föreligga, ifrågasättes om det icke vore lämpligt att först utarbeta förslag till lag om brott mot person och alla därmed sammanhängande ändringar i strafflagen samt först därefter och efter genomförd systematisering av kapitelindelningen på en gång genomföra hela den återstående nydaningen av strafflagens speciella del.
I fråga om förhållandet till nya rättegångsbalken har samma förening
anfört, att de arbetsuppgifter som komme att åläggas underdomstolarna i
samband med nya rättegångsbalkens införande vore av sådan art och
omfattning att med den fortsatta strafflagsrevisionens ikraftträdande borde anstå
till dess de första svårigheterna i samband med övergången till den nya
rättegångsordningen hunnit bemästras.
Till de sålunda anlagda synpunkterna ha rådhusrätterna i Göteborg och Malmö liksom även stadsfiskalen i Malmö anslutit sig.
I övrigt må nämnas, att rådhusrätten i Göteborg funnit önskvärt att omdaningen av 8 kap. finge anstå till dess man fått mera samlad överblick över den praktiska tillämpningen av detta kapitel i dess nuvarande skick samt lugnare utrikespolitiska förhållanden inträtt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har med avseende å samma. kapitel framhållit, att i fråga om brott mot rikets säkerhet kodifiering av bestämmelser, tillkomna under en viss krigspsykos, borde ske med den yttersta varsamhet. Härför talade den omständigheten, att både lagstiftning och lagtillämpning undergått avsevärda modifikationer under denna period. Det kunde ifrågasättas, om tiden ännu vore inne att avgöra vad som av dessa krigstidslagar borde införas i en för framtiden avsedd lagstiftning.
I fråga om systematiken i förslaget ha erinringar framställts i några yttranden. Sålunda har justitiekanslersämbetet funnit tveksamt, huruvida tillräckligt inre samband förelåge mellan de i 13 kap. upptagna bestämmelserna om mened och osann utsaga, å ena sidan, samt om falskt åtal, å den andra. De av kommittén anförda skälen för sammanförandet av dessa brott syntes knappast övertygande, utan det ville förefalla som om det låge närmare till hands att, såsom för närvarande vore fallet, upptaga bestämmelserna om falskt åtal i samband med ärekränkningsbrotten. Vidare har hovrätten över Skåne och Blekinge ansett, att kapitelindelningen i vissa fall genomförts alltför schematiskt, med påföljd att brott med nära inbördes sammanhang kommit att upptagas i olika kapitel. Såsom exempel härå har hovrätten anfört, att missfirmelse i allmänhet mot myndighet införts i 10 kap. men dylik gärning i form av ryktesspridning i 11 kap., att fautionsbrotten förts till 10 kap., medan underlåtenhet att avslöja brott behandlats i 11 kap. samt att skadegörelse, som icke innebure allmän fara, skulle bedömas efter 24 kap., medan förefintligheten av allmän fara gjorde 19 kap. tillämpligt. Å andra sidan har Göta hovrätt uttalat, att kommittén syntes ha väl tillvaratagit de möjligheter till en förbättrad systematik i fråga om brottens indelning som
