Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/467

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

fara i bevishänseende och att detta enligt motiven finge förstås så, att i subjektivt avseende fordrades allenast, att gärningsmannens uppsåt omfattat de åtgärder som objektivt sett medförde sådan fara, oberoende av huruvida han insett detta eller ej. Föreningen har funnit, att kommittén här i själva verket kombinerat en uppsåtlig handling med ett oaktsamhetsbrott och av kombinationen skapat ett uppsåtligt brott, varefter föreningen vidare anfört:

En dylik brottskonstruktion är särskilt olämplig i sådant fall, då den omdömesprövning, som lagtolkningen förutsätter, måste anses överstiga gemene mans förmåga. Den skiljer sig även principiellt från den som kommit till användning i gällande lag, då en icke åsyftad effekt av uppsåtlig gärning fått ligga till grund för straffskärpning. Under det exempelvis effekten svår kroppsskada (S. L. 14: 10), såväl i fråga om möjligheten av dess inträffande som i fråga om art och verkan även av gärningsmannen lätt förstås, är effekten fara i bevishänseende så svårbedömlig, att även enligt förslagets ordalag avgörandet skall träffas efteråt av domstolen, oberoende av vad gärningsmannens uppsåt omfattat.

Även om de andra straffbud, där i brottsbeskrivningen använts ordalag, som av föreningen betecknats som svävande, icke givits fullt samma konstruktion som de nu nämnda, i 12 och 13 kap. nyttjade, äro de dock till sin verkan i viss mån likartade, i det vårdslöshet eller på okunnighet beroende felbedömning t. ex. av vad som kan medföra fara för rikets försvar o. s. v. kan komma att för gärningsmannen betyda straff för uppsåtligt brott.

Även Sveriges advokatsamfund har i nu ifrågavarande hänseende framställt erinringar mot åtskilliga stadganden i förslaget, särskilt mot vad 12 och 13 kap. innehålla om fara i bevishänseende, varom samfundet anfört följande.

Det kan tänkas, att gärningsmannen var fullt och fast övertygad om att åtgärden icke innebar någon fara i bevishänseende och att han icke skulle ha företagit gärningen, om han haft en annan uppfattning. Samtidigt kan han emellertid väl ha känt till alla de faktiska omständigheter, som av domstolen sedermera anses ha konstituerat sådan fara. Skall nu denne man anses ha handlat med uppsåt? Kommitténs sätt att uttrycka sig ger anledning till antagande, att man icke ansett uteslutet att i en sådan situation bedöma gärningen såsom förövad med uppsåt, vilket väl då emellertid måste innebära, att domstolen skall pröva, huruvida vederbörande bort inse, att de av honom kända faktiska omständigheterna tillsammans skapade den för straffbarhet erforderliga faran. Skulle detta vara kommitténs mening, synes däri emellertid ligga, att man såsom uppsåtlig bestraffar en gärning, som i verkligheten blott innefattar culpa, nämligen en culpös felbedömning av faran. Detta kan enligt samfundets mening icke vara riktigt. Vill man i en strafflagsparagraf, som avser ett uppsåtligt brott, införa ett sådant objektivt rekvisit som "fara", lärer konsekvensen också bjuda, att man i subjektivt hänseende kräver insikt om faran, icke blott kännedom om de omständigheter, varav kan slutas, att åtgärden innebär fara. Har gärningsmannen själv icke dragit denna slutsats, bör han icke anses ha handlat med uppsåt.

I fråga om brottsbeskrivningarna vid de uppsåtliga brotten har vidare Göta hovrätt från redaktionell synpunkt anmärkt, att beträffande de brott, vid vilka för straffbarhet krävdes att alla för brottet utmärkande objektiva