tjuven dom meddelas utan dylik medverkan. Preskriptionstiden är för hälaren fem år men för tjuven två år. Är hälaren under aderton år och dömes han med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till ett än så ringa antal dagsböter, skola enligt 1 § lagen om straffregister uppgifter angående honom lämnas till straffregistret, då däremot tjuven, han må vara över eller under aderton år, ej införes i straffregistret med mindre straffet är fängelse eller minst 60 dagsböter. Rådhusrätten hemställer, att vad nu anförts måtte tagas under övervägande beträffande de brott, som enligt kommitténs förslag skola bestraffas högst med straffarbete i två år.
Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge har anmärkt, att i vissa paragrafer sammanförts brott av olika svårhetsgrad och med ringa inbördes sammanhang.
Av de särskilda kapitlen i förslaget har 8 kap. blivit föremål för kritik från mera allmänna synpunkter. De yttranden, i vilka mot förslaget anmärkts att det utmärktes av alltför svävande brottsbeskrivningar, ha sålunda mestadels särskilt tagit sikte på 8 kap. och därnäst på 9 och 10 kap. Även i övrigt ha emellertid erinringar framställts mot 8 kap. i dess helhet.
Sveriges advokatsamfund har sålunda anfört, att många, som varit i tillfälle följa domstolarnas tillämpning av 8 kap. strafflagen under de senaste åren, säkerligen hoppats, att straffrättskommittén skulle söka åstadkomma en radikal förbättring av reglerna i kapitlet, ägnad att undanröja den rättsosäkerhet och de ej sällan mot allt rättsmedvetande stridande konsekvenser som lagreglernas nuvarande innehåll visat sig kunna medföra. Den som hyst sådana förhoppningar nödgades konstatera, att förslaget i allt väsentligt präglades av samma anda som de nu gällande reglerna, även om det måste erkännas, att på åtskilliga punkter förenklingar och förbättringar vidtagits. På andra punkter återigen tillskapade förslaget i denna del nya osäkerhetsmoment. Samfundet ville förorda, att hela det rättsområde som avsåges i detta kapitel gjordes till föremål för ny utredning.
Rådmannen A. Cervin har i särskilt yttrande, som bifogats utlåtandet från rådhusrätten i Göteborg, i fråga om 8 kap. uttalat följande.
Kapitlet i sin nuvarande lydelse är en produkt av världskriget och har därunder överarbetats i flera repriser. Dess innehåll har från de flesta håll betecknats som högst otillfredsställande för våra fordringar på rättssäkerhet. Det har påståtts, att kapitlet tillkommit under panikstämning och påtryckning från s. k. främmande makt, d. v. s. Tyskland. Dessa påståenden torde i stort sett vara riktiga. Fordringarna på en omarbetning av kapitlet ha tidigt framställts och missnöjet med dess bestämmelser torde vara allmänt och i hög grad befogat.
Det nu framlagda förslaget kan emellertid knappast betecknas som lyckosamt. Det kan fortfarande ej anses motsvara våra krav på rättssäkerhet föl den enskilde. Bestämmelserna äro mångenstädes högst vaga och flytande. Den osäkra brottsbeskrivningen är ett avsteg från den allmänt erkända regeln nulla poena sine lege. Särskilt farlig ter sig denna tendens i fråga om brott. som förskylla så svåra straff som här. Straffarbete på livstid kan ådömas enligt 5 av de kapitlets 12 paragrafer, som lämna brottsbeskrivningar. Den osäkerhet för den enskilde. som därjämte i detta sammanhang bor beaktas,
