övrigt och en fast hållning från myndigheternas sida. Under sådana omständigheter syntes det högst önskvärt, att man icke utvidgade det fullständiga ämbetsansvaret till personalgrupper, för vilka kollektivavtal nu utan erinran kunde upprättas, och alldeles särskilt skulle det vara att beklaga, om man på den grund skulle se sig nödsakad att förorda ett frångående av den nyssnämnda gränsbestämningen. Skulle det sistnämnda likväl ske, kunde frågan om annan gränsbestämning dock icke lämnas öppen utan den måste i så fall omedelbart lösas geom lagstiftningen.
Landsorganisationen i Sverige har framhållit, att för de grupper av arbetstagare, vilka komme att omfattas av den föreslagna utvidgningen av området för ämbetsansvaret, följden av denna utvidgning skulle bliva – förutom det strängare straffansvaret – förlust av strejkrätten, inskränkning av förhandlingsrätten och beskuren eller utesluten möjlighet att ingå kollektivavtal. I anslutning härtill har landsorganisationen förklarat sig betänksam inför förslaget i denna del och uttalat, att även om den nuvarande bestämningen av subjektkretsen för ämbetsmannaansvaret vore oklar och bristfällig, detta likväl, knappast lett till sådana olägenheter att en ny bestämning icke skulle kunna anslå i avvaktan på den allmänna utredning rörande tjänstemannarätten, vilken aktualiserats från olika håll. Tjänstemännens centralorganisation har påyrkat, att hela frågan om ämbetsmannaansvarets omfattning bleve föremål för en förutsättningslös utredning, innan några ändringar vidtoges i 25 kap. strafflagen.
Järnvägsstyrelsen har funnit det vara olämpligt och kunna leda till betänkliga konsekvenser, om det fullständiga ämbetsansvaret utsträcktes till att omfatta personal med kollektivavtal. Istället borde stadgandet avse endast personal, vars anställningsförhållanden reglerades av föreskrifter som utfärdats av vederbörande myndighet eller kommunikationsinrättning. Generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen ha däremot icke från nu ifrågavarande synpunkt haft något att erinra mot förslaget.
Socialstyrelsen har såtillvida gjort gällande en från kommitténs uppfattning om ämbetsansvarets förhållande till möjligheten att ingå kollektivavtal avvikande mening, att styrelsen icke ansett ämbetsansvaret utgöra ett obetingat hinder för att kollektivavtal träffades rörande frågor om antagande, entledigande och skyldigheter i tjänsten.
Beträffande själva anordningen av ämbetsstraffen har vidare landsorganisationen givit uttryck åt den uppfattningen, att även vid de egentliga ämbetsbrotten straff i någon av de allmänna straffarterna borde vara primärt och ämbetsstraff endast en sekundär påföljd, vars inträdande icke behövde vara obligatoriskt.
I fråga om de nya bestämmelserna i strafflagens allmänna del ha erinringar huvudsakligen framställts mot utformningen av bestämmelserna om straff för förberedelse till brott, vilka föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Göteborg och Sveriges advokatsamfund funnit alltför långtgående.
