Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

I detta sammanhang må även nämnas, att i språkligt hänseende de många nya brottsbeteckningarna blivit föremål för uppmärksamhet i yttrandena. Justitiekanslersämbetet har sålunda anfört:

Vid flertalet brott har utsatts en beteckning, som skall komma till användning i rättsskipningen, så att en brottsling vanligen skall dömas till ansvar för ett visst i strafflagen benämnt brott. En sådan metod torde ur olika synpunkter vara lämplig, så snart fråga är om vanliga brott, lätta att giva adekvata namn, såsom mord, stöld, rån, bedrägeri m. m. Mera tvivelaktig förefaller metoden vara beträffande mera sällsynta brott, där behovet av en viss benämning är ringa, samt i fråga om sådana brott, vilka innefatta flera sinsemellan rätt olikartade gärningar och som på grund därav knappast eller endast med svårighet låta sig inordna under en gemensam rubricering.

Efter en exemplifiering av det sist sagda har ämbetet vidare uttalat, att även om det skulle anses lämpligast att för flertalet brott utsätta en rubricering, som täckte den centrala gärningen i de ifrågavarande brotten, borde de mindre tillfredsställande konsekvenser som följde av brottsbeteckningarna undvikas i den praktiska tillämpningen. På grund härav syntes en allmän regel kunna ifrågasättas av innebörd dels att brottsbenämningen skulle användas, där ej särskilda skäl till annat föranledde, dels ock att, om omständigheterna så påkallade, nödig jämkning i benämningen finge vidtagas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit, att kommittén i sin strävan att giva varje brott särskilt namn synbarligen haft att brottas med betydande svårigheter, samt att mot en del av de föreslagna namnen torde kunna anmärkas, att de enligt en naturlig språkuppfattning syntes ha en annan betydelse än den av kommittén avsedda medan åter andra föreslagna brottsbenämningar kunde anses utgöra en riktig beteckning för vissa men icke alla därmed avsedda gärningar. Efter anförandet av åtskilliga exempel i vartdera hänseendet uttalar hovrätten, att det eftersom brottsnamnen torde få verklig betydelse endast i fråga om de vanligare brotten, syntes böra övervägas, om icke flertalet av de uppräknade brottsbeteckningarna borde utgå ur lagtexten.

Göta hovrätt har däremot anfört följande.

Liksom i sitt förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott har kommittén även nu sökt att giva de särskilda brotten lämpliga benämningar. Det torde icke kunna bestridas, att träffande brottsbeteckningar äro ägnade såväl att giva en klarare överblick över de olika brottstyperna som att i det allmänna medvetandet inskärpa gärningarnas karaktär. Brottsbenämningarna kunna därför fullgöra en både pedagogisk och allmänpreventiv funktion. Det erbjuder emellertid ofta avsevärda svårigheter att "finna en väl avpassad benämning, särskilt när man önskar att till ett brott sammanföra gärningar, som till sin yttre typ äro tämligen olika. Kommitténs bemödanden i förevarande hänseende hava i allmänhet medfört tillfredsställande resultat. Hovrätten vill för sin del endast göra några erinringar mot vissa benämningar.

Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg framhålla såsom en av förslagets förtjänster, att brotten erhållit särskild beteckning men ha likväl funnit en del brottsbeteckningar ohanterliga eller icke adekvata.