förbehållet, enligt vilket förutsattes att ägaren försummat att vidtaga tillbörliga försiktighetsmått, vore enligt samfundets mening verklighetsfrämmande och innebure påtaglig risk för rättsosäkerhet. Samfundet har likaledes funnit skäl till erinringar emot att i motiven under det ifrågavarande stadgandet hänförts även de båda fallen att en bil, som användes för brottsligt ändamål, tillhörde ett bolag, vars verkställande direktör vore den brottslige, och att en till brott begagnad bil tillhörde gärningsmannens hustru men mannen rådde över bilen på sådant sätt att han kunde sägas vara i hennes ställe; även i dessa båda fall borde enligt samfundets mening en förutsättning for förverkandeförklaring vara bristande god tro hos dem som skulle drabbas därav. Å andra sidan har t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm funnit otillfredsställande, att enligt den av kommittén föreslagna lagtexten föremål, som kommit eller vore avsedda att komma till brottslig användning, icke ovillkorligen skulle förklaras förverkade, om så vore påkallat till förebyggande av brott eller ur därmed jämställda synpunkter. I sådana fall borde domstolen, särskilt i fråga om gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg och därmed likartade hjälpmedel till brott, icke ha möjlighet att underlåta att förklara föremålen förverkade.
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund ha ansett, att i lagtexten uttryckligen borde angivas att, på sätt i motiven uttalats, domstolen kunde inskränka sig till att låta förverkandeförklaringen avse endast en del av den egendom, varom fråga vore.
Beträffande andra stycket i paragrafen har Svea hovrätt anmärkt, att den här upptagna i förverkandebestämimelsen enligt motiven avsåge endast föremål med utpräglad karaktär av brottsverktyg, men att avfattningen av lagtexten syntes medgiva en vidsträcktare tolkning av ordet föremål än som sålunda vore avsedd. Enligt ordalagen syntes exempelvis under bestämmelsen kunna hänföras även det fallet att en person innehade ett vanligt gevär under omständigheter som gåve anledning att befara att vapnet skulle komma till brottslig användning. Samma anmärkning har framställts av föreningen Sveriges häradshövdingar.
Mot det föreslagna tredje stycket i paragrafen har hovrätten över Skåne och Blekinge erinrat, att det efter ordalagen finge tolkas så, att domstolen till förebyggande av missbruk av föremål, om vilka här vore fråga, ägde föreskriva icke blott faktiska åtgärder utan även åtgärder av rättslig natur. En föreskrift av sistnämnda slag kunde i många fall ha oförutsebara verkningar. Förutsatte den medverkan av enskild, tillkomme svårigheten att genomdriva verkställighet. Hovrätten funne därför att möjligheten att föreskriva rättsliga åtgärder borde borttagas.
Akademien för de fria konsterna har beträffande konstverk med falsk signatur påfordrat, att i lagen infördes en bestämmelse om utplånande av sådan signatur. Önskvärt vore även, att ett på sådant sätt förfalskat konstföremål till förebyggande av nya utprånglingsförsök bleve försett med påteckning om att det varit åsatt falsk signatur.
