förbereda, möjliggöra eller underlätta högförräderi eller krigsförräderi, vilket framdeles må varda företaget av honom själv eller av annan, samt 26 § den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främmande makt mottager penningar eller annat eller eljest träder i förbindelse med sådan makt, så ock den som försöker förmå annan till gärning av nu angivet slag. Det förekommer även bestämmelser avseende andra sätt att förbereda brott. I 21: 8 och 9 stadgas sålunda straff för den som för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom samt för den som utsprider oriktiga uppgifter avsedda att påverka marknadspris eller ägnade att påverka bedömandet av ett företags ekonomi. Det förtjänar även påpekas, att vissa av förfalskningsbrotten i 12 kap. kunna sägas till sin natur vara förberedelsebrott.
Kommittén har funnit, att en generell reglering av frågan om förberedelsehandlingars straffbarhet bättre än spridda bestämmelser i strafflagens speciella del skulle tillgodose behovet av en likformig behandling av spörsmål som vore gemensamma för de olika brotten. Dock borde förfalskningsbrotten otvivelaktigt såsom hittills behandlas för sig, och även de i 21: 8 och 9 behandlade formerna av förberedelse vore av så speciell natur att de icke lämpligen kunde upptagas i en allmän bestämmelse. Vid utformandet av reglerna om ett allmänt föreberedelsestraff syntes icke böra ifrågakomma att generellt utsträcka straffbarheten till ett stadium före vad som innebure försök. Där en brottsplan icke genomförts så långt att man måste räkna med dess fullföljande fram till fullbordat brott såsom något aktuellt, borde nämligen enligt kommitténs mening kriminaliseringen begränsas till sådana handlingar, vilka med hänsyn till risken för tillkomsten av brott vore samhällsfarliga till sin typ och icke allenast såsom led i en konkret brottsplan. Ehuru kriminaliseringen av förberedelsehandlingar föranleddes av den risk dessa handlingar innebure för tillkomsten av andra brott, borde de därför, i motsats till försök, icke i lagen beskrivas blott såsom förstadier till andra brott utan i stället angivas genom självständiga handlingsbeskrivningar, lika noggrant utformade som beskrivningarna på fullbordade brott. Vid bestämmandet, vilka förberedelsehandlingar en kriminalisering borde omfatta, syntes efter mönster av gällande lag framför allt två typer av handlingar komma i fråga. Den ena utgjordes av gärningar, genom vilka någon lämnade eller mottoge penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brott eller på närmare bestämt sätt toge befattning med föremål avsett att användas för utförande av brott, den andra av gärningar, genom vilka någon trädde i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta brott. Det kunde emellertid icke ifrågakomma att straffbelägga varje förberedelse av det slag som sålunda nämnts. Vid prövningen av hur vitt en kriminalisering borde sträcka sig vore att beakta dels graden av fara för att ett brott skulle komma till stånd och dels brottets svårhetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Ett övervägande av dessa synpunkter hade föranlett kommittén att göra skillnad mellan de två typerna av förberedelsehandlingar. Såsom förutsättning för att
