kommitténs lydelse strängt taget är oantastlig – även böra beaktas. Vidare har uttrycket "med uppsåt att han själv eller annan skall begå" gärningen i fråga ändrats till "med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning". Att i detta sammanhang använda uttrycket främja synes följdriktigt i förhållande till medverkansbestämmelserna, enär "främjar" där omfattar bl. a. handlingar av samma art som de vilka, när fullbordat brott eller försök ej kommer till stånd, skola bestraffas som förberedelse. Likaledes har i uttrycket "förlag eller vederlag för utförande av brottet" orden "utförande av" uteslutits, enär här liksom i 2: 16 ej behöver vara fråga om att utföra brottet i inskränkt mening utan blott om att främja det.
Beträffande härefter den i kommitténs förslag nämnda förberedelsehandlingen "trädande i förbindelse med annan" har såväl häradshövdingföreningen som stadsdomarföreningen "framställt anmärkning mot straffbeläggandet av sådan förberedelsehandling. Enligt min mening bör beskrivningen av förberedelsehandlingen begränsas till att avse, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Även med en sådan begränsning bör denna form av förberedelse, i departementsförslaget benämnd stämpling, kriminaliseras vid avsevärt färre brott än befattning med hjälpmedel. Denna kriminalisering har emellertid icke verkställts på det av kommittén föreslagna sättet att göra stämpling straffbar vid alla brott med viss strängare straffsats. I stället skall stämpling vara straffbar såsom förberedelse allenast vid de brott där detta uttryckligen angivits, enär ett praktiskt behov av att kunna straffa stämpling ansetts föreligga. I den mån behovet av straff funnits avse allenast viss form av stämpling, har denna form ensam straffbelagts. Så har vid mened försök till anstiftan straffbelagts men ej stämpling i övrigt.
Den av kommittén i 2 § sista stycket föreslagna straffmätningsregeln har synts mig lämplig. Jag vill framhålla, att straffet för förberedelse enligt sakens natur bör sättas lägre än för försök.
Enligt 1 § i kommitténs förslag skall – liksom enligt gällande rätt –
straff för försök ej utom i fall, varom är särskilt stadgat, ådömas den som
frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett
att brottet ej fullbordats. Beträffande förberedelse stadgas i förslaget, att
till straff därför ej skall dömas om faran för brott var ringa samt att för
befattning med hjälpmedel ej heller skall dömas den som frivilligt förstört
hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav. Någon
regel som möjliggör straffrihet vid tillbakaträdande från annan form av
förberedelse än sist nämnts i fall då faran ej var ringa har ej upptagits i
kommittéförslaget.
I likhet med bl. a. advokatsamfundet finner jag önskvärt att
tillbakaträdande från förberedelse till brott skall kunna medföra straffrihet i större
omfattning än kommittén föreslagit. Jag vill härvid till en början framhålla,
att den som icke lyckats förebygga den brottsliga användningen av just det
hjälpmedel varmed han tagit befattning – av honom lämnat förlag i
