penningar är t. ex. redan förbrukat – bör kunna vinna straffrihet, om han på annat sätt förhindrar att brott kommer till stånd. Vidare torde det vara påkallat att även den som deltagit i förberedelse till brott på annat sätt än genom befattning med hjälpmedel har tillfälle att vinna straffrihet, om han förhindrar att brott kommer till stånd.
En särskild fråga i detta sammanhang är, huruvida den som tillbakaträtt från försök på sätt förutsättes i 1 § av kommittéförslaget bör kunna drabbas av straff för förberedelse. Att så skulle vara fallet torde överensstämma med vad kommittén avsett. Enligt min mening skulle emellertid verkan av tillbakaträdande från försök bliva alltför begränsad, om i stället för straff för försök skulle följa straff för förberedelse.
På grund av dessa skäl vill jag förorda, att i 3 § upptages ett gemensamt stadgande om tillbakaträdande från försök eller förberedelse. Stadgandet torde, i huvudsaklig anslutning till bestämmelsen om tillbakaträdande från försök i 1 § andra stycket av kommitténs förslag, i första hand böra innehålla, att straff för försök eller förberedelse till visst brott ej skall – utom i fall då annat är stadgat – ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Genom inskjutandet av orden "till visst brott" har härvid klargjorts, att straffrihet ej skall inträda för den vars förberedelsehandling ej varit inriktad enbart på något visst icke genomfört brott utan haft en allmännare syftning, såsom då en inbrottstjuv avstår från ett visst inbrott men behåller sina inbrottsverktyg. För ett sammanförande av försök och förberedelse på sätt här skett kan åberopas att gränsen är flytande, vilket t. ex. i den danska strafflagen föranlett att de överhuvud ej skilts åt. Därjämte torde ytterligare, i överensstämmelse med 2 § andra stycket andra punkten i kommitténs förslag, böra stadgas straffrihet för den som allenast tagit olovlig befattning med hjälpmedel, därest han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet. Bestämmelsen avser att ge en särskild möjlighet att vinna straffrihet i detta fall och utesluter ej tillämpning av huvudregeln. Jag vill särskilt nämna, att den i departementsförslaget upptagna hänvisningen till eventuella särskilda undantagsbestämmelser är lika påkallad i fråga om förberedelse som beträffande försök. Likaledes i överensstämmelse med kommittéförslaget anser jag slutligen, att straff för förberedelse ej bör få ådömas, om faran var ringa.
I motiven till kommittéförslaget (s. 95) har uttalats, att om en tillbakaträder från försök, något som enligt 1 § andra stycket i förslaget medför straffrihet, det skall lända till befrielse från straff för försök även för övriga medverkande. Denna ståndpunkt torde överensstämma med gällande rätt, enligt vilken medverkan framstår såsom accessorisk till huvudgärningsmannens brott. Enligt de i förslaget innefattade nya medverkansreglerna skall emellertid frågan om varje medverkandes straffbarhet bedömas fullt självständigt. En följd härav synes böra bliva, att tillbakaträdande från försök skall få medföra straffrihet endast för den tillbakaträdande själv och icke för andra medverkande. Detsamma bör tydligen gälla vid förberedelse, i vilket
