Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/503

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

strafflagen åsyftades, ordet i stället borde ersättas med "lag eller författning". Även föreningen Sveriges stadsdomare, rådhusrätten i Malmö och stadsfiskalen: i Malmö ha i anledning av bl. a. nu förevarande paragraf i förslaget efterlyst tydligare bestämmelser angående förhållandet till specialstraffrätten. Sistnämnda rådhusrätt har särskilt ifrågasatt, huruvida det icke borde stadgas, att strafflagens medverkansregler icke skulle gälla i fråga om brott enligt specialstraffrätten, å vilka endast kunde följa penningböter upp till 300 kronor.

I övrigt ha vissa anmärkningar framställts mot den språkliga avfattningen av paragrafen. Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha sålunda uttalat, att då paragrafen synnerligen ofta skulle komma i tillämpning, det vore av stor vikt att den erhölle en klarare och otvetydig formulering.

Angående 4 § i förslaget har hovrätten för Övre Norrland uttalat, att det kunde ifrågasättas huruvida icke de här upptagna bestämmelserna om straffminskning i vissa fall, då flera medverkat till brott, vore av den allmänna räckvidd, att deras naturliga plats vore bland bestämmelserna om straffminskning i 5 kap. snarare än i 3 kap. Göta hovrätt har funnit betänkligt, att enligt det föreslagna stadgandet formellt hinder icke syntes möta mot att i ringa fall en gärningsman befriades från ansvar, så snart medhjälp från annans sida förekommit, oavsett huru obetydlig denna medhjälp än varit. Även om man icke behövde befara en dylik, icke avsedd rättstillämpning, förefölle det hovrätten dock kunna ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att införa en sådan principiellt betydelsefull regel vid fleras samverkan till brott utan att den samtidigt gjordes tillämplig även vid ensamt gärningsmannaskap. I sammanhang med vissa i förslagets 12, 13 och 19 kapitel upptagna bestämmelser om strafflindring och straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande hade kommittén uttalat, att frågan om införande av en allmän bestämmelse om verkan av "i handling visad ånger" endast torde kunna upptagas i samband med en genomgripande reform av straffsystemet. Enahanda synpunkt bonde enligt hovrättens mening åtminstone leda till, att straffrihet enligt nu förevarande paragraf icke skulle kunna ifrågakomma för gärningsman. Stockholms rådhusrätt har vänt sig mot att den föreslagna straffrihetsregeln enligt ordalydelsen avser även gärningsmannaskap och fullbordade uppsåtliga brott. I anledning av att i kommitténs motiv uttalats, att allmän åklagare icke borde åtala den medverkande, där på grund av straffrihetsregeln ett åtal finge antagas leda till frikännande, har rådhusrätten funnit principen om allas likhet inför lagen här kunna sättas i fara och har som sin mening uttalat, att åt straffrihetsregeln borde givas en snävare avfattning än den föreslagna. Rådhusrätten har därvid hänvisat till de av kommittén omnämnda bestämmelser i danska strafflagen, enligt vilka straff för medverkan som ej är gärningsmannaskap i regel kan, om den avser lagöverträdelse belagd högst med fängelse, bortfalla där den medverkande blott velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i redan fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam.