Beträffande det sist i 4 § inrymda stadgandet om tillämpligheten å medverkansfallen av straffbud, som avser någon i särskild ställning, har Sveriges advokatsamfund gjort den erinran, att uttrycket "någon i särskild ställning" icke syntes tillräckligt klargörande. Enligt samfundets mening borde antingen en fullständig uppräkning av hithörande fall ske eller också i strafflagens speciella del för varje särskilt brott, där frågan kunde uppkomma, angivas i vad mån straffbestämmelsen för brotteft vore tillämplig jämväl å sådan medverkande som ej tillhörde de i stadgandet omnämnda specialsubjekten.
Mot den språkliga avfattningen av paragrafen enligt kommitténs förslag ha föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg gjort samma anmärkning som mot 3 §.
Departementschefen.Till den av kommittén föreslagna omläggningen av
delaktighetsbestämmelserna, mot vilken i stort sett icke framkommit några invändningar i
yttrandena, kan jag uttala min principiella anslutning. Genom förslaget
avlägsnas sakliga brister i de nuvarande bestämmelserna, samtidigt som en
väsentlig förenkling vinnes. I fråga om den närmare utformningen av de nya
reglerna har, såvitt gäller den första av de nu ifrågavarande båda
paragraferna, den av kommittén föreslagna lagtexten icke i departementsförslaget
undergått annat än jämkningar av redaktionell natur.
Med anledning av att i några yttranden över förslaget uttalats, att det i strafflagens allmänna del borde klarläggas huruvida medverkansreglerna och andra bestämmelser i allmänna delen ägde tillämpning inom specialstraffrätten, må framhållas att svaret på denna "fråga är att söka icke i strafflagen utan inom specialstraffrätten själv. Att avgörandet därvid ofta måste ske genom analogisk tillämpning av den allmänna strafflagen utgör intet undantag. Jag är icke beredd att i strafflagen införa några bestämmelser som särskilt avse att ingripa i specialstraffrätten. Det i yttrandena uppmärksammade spörsmålet är dock av så stor praktisk betydelse att det bör bliva föremål för reglering vid det fortsatta reformarbetet på strafflagen.
Vad härefter angår de av kommittén i 4 § upptagna reglerna om strafflindring och straffrihet vid fleras medverkan till brott, synes icke i detta sammanhang böra upptagas någon regel som ger möjlighet till straffnedsättning eller straffrihet på grund av frivilligt tillbakaträdande. Det förefaller nämligen ej vara fullt följdriktigt att meddela en föreskrift i sådan riktning för fall, då flera medverkat, men ej för sådana fall, då gärningsmannen varit ensam om brottet. Frågan om en allmän regel rörande verkan av tillbakaträdande från brott torde komma att upptagas av strafflagberedningen vid dess arbete på straffsystemet. Den nu berörda bestämmelsen synes därför kunna utgå. I övrigt har jag ansett mig kunna godtaga vad kommittén här föreslagit. Jag förordar alltså under 5 § ett stadgande som möjliggör straffnedsättning för den som – vare sig han är gärningsman eller annan medverkande – förmåtts att medverka genom tvång, svek eller därmed jämförligt missbruk eller ock medverkat allenast i mindre mån samt stadgar
