Beträffande första stycket i den av kommittén föreslagna paragrafen har hovrätten över Skåne och Blekinge. funnit anledning till erinran mot att vid uppräkningen av de brott, vilka det ålagts utomstående att avslöja, betydande inskränkningar gjorts i förhållande till det nuvarande stadgandet i 3: 8. Enligt förslaget skulle det sålunda bliva straffritt att förhålla sig passiv, bl. a. då grov urkundsförfalskning, falskt åtal, barnamord, brott mot 15: 15 a eller 18: 6 eller utpressning vore å färde. Detta syntes hovrätten vara att gå för långt, i det den allmänna rättskänslan syntes bjuda, att straff inträdde för underlåtenhet att avslöja dessa brott. Rådhusrätten i Malmö har likaledes uttalat, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet bättre motsvarade vad som borde gälla inom ett rättssamhälle, och har därför förordat en omarbetning av förslaget, så att det komme att närmare ansluta sig till vad som för närvarande gällde. Sveriges advokatsamfund har däremot anslutit sig till vad kommittén antytt om att en vidsträckt skyldighet för medborgarna att vara verksamma för att avvärja brott näppeligen uppbures av den allmänna rättsuppfattningen. Den principiella utgångspunkten borde enligt samfundets mening tvärtom vara den, att medborgarna icke skulle genom straffbestämmelser åläggas att fullgöra något slags polismannafunktion gentemot varandra. Från denna princip borde avsteg göras endast i den mån så kunde anses nödvändigt för tillgodoseende av ytterst viktiga intressen. Samfundet delade därför kommitténs uppfattning, att straff för underlåtenhet att avslöja brott borde inträda allenast när fråga vore om särskilt svåra och farliga brott. Samfundet, som med tillfredsställelse konstaterade att olovlig underrättelseverksamhet icke medtagits i den föreslagna bestämmelsen, hade i och för sig intet att erinra mot det sätt varpå kommittén begränsat de brott, på vilka bestämmelsen skulle äga tillämpning.
Mot den föreslagna bestämmelsen om att underlåtenhet att avslöja nu ifrågavarande brott skall straffas endast då avslöjandet kunnat ske utan fara för den utomstående själv eller någon av hans närmaste har justitiekanslersämbetet invänt, att kommittén knappast syntes ha anfört övertygande skäl för att den krets av närstående, som avsåges med uttrycket "hans närmaste", icke genom uppräkning närmare angivits i lagtexten. Även om det icke skulle uppstå någon större svårighet för domaren att i det särskilda fallet avgöra, huruvida straffbar underlåtenhet att avslöja ett brott skulle anses föreligga, vore likväl att märka, att den enskilde genom den av kommittén föreslagna lagtexten lämnades utan tillräcklig vägledning för bedömande huruvida han hade skyldighet att vara verksam för att avslöja brottet. Jämväl Sveriges advokatsamfund har förordat, att orden "någon av hans närmaste" ersattes med en uppräkning. Hovrätten för Övre Norrland har likaledes funnit den av kommittén föreslagna formuleringen för vag och förordat att i lagen upptaga en reglering som anslöte till kommitténs motiv. Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett, att förslaget fått en mindre tillfredsställande formulering, såtillvida som i uttrycket "fara för honom själv eller hans närmaste" ordet " fara" använts även för att beteckna risken för att vederbörande skulle bliva lagförd vid domstol. Vad därutöver med
