Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/507

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
97
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

stadgandet avsåges syntes följa av allmänna regler och därför icke behöva utsägas. Med hänsyn härtill ansåge hovrätten vara att föredraga ett uttryck som det för närvarande i 3: 8 använda "när det utan angivelse till åtal ske kunnat". Även föreningen Sveriges stadsdomare har anmärkt, att enligt kommitténs motiv ordet "fara" här hade en vidsträcktare innebörd än ordalagen i lagtexten gåve anledning att förmoda. Stockholms rådhusrätt har funnit, att tvekan kunde uppstå rörande innebörden av såväl "fara" som "närmaste". Rådhusrätten i Göteborg har likaledes ansett, att ordet "fara" vore alltför tänjbart, och har vidare funnit, att nu ifrågavarande paragraf även i övrigt vore otydlig.

I fråga om det subjektiva rekvisitet har Sveriges advokatsamfund uttalat, att samfundet utginge från, att förslagets mening vore att det brottsliga uppsåtet skulle täcka alla de objektiva rekvisiten, så att straffrihet bl. a. skulle inträda, om vederbörande faktiskt ansett, att brottets anmälande eller avslöjande skulle medföra fara för honom själv eller hans närmaste, och detta även om denna åsikt måste anses ha innefattat ett misstag, ursäktligt eller icke. Ett klargörande på denna punkt syntes samfundet emellertid önskvärt. Skulle meningen med stadgandet vara en annan än vad samfundet sålunda antagit, hemställdes om ändring däri.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit den i paragrafens huvudstadgande föreslagna straffskalan av högst straffarbete i fyra år alltför sträng, i det föreningen anfört, att även om man med kommittén finge anse, att det enligt den allmänna rättsuppfattningen ålåge medborgarna en skyldighet att vara verksamma för att avvärja mycket svåra brott, man likväl torde ha att räkna med en viss tveksamhet hos flertalet av dem inför fullgörandet av denna skyldighet. Ofta torde så tillgå, att vederbörande visserligen bestämde sig för att på något sätt avslöja vad han visste men icke hade riktigt klart för sig hur detta skulle ske och därför ej komme sig för att handla omedelbart. Med hänsyn till att dylik tröghet vore en mycket vanlig egenskap borde man enligt föreningens mening icke bestraffa dess förefintlighet efter en så hög straffsats som den föreslagna.

Samma förening har vidare uttalat, att det icke syntes böra ifrågakomma att, såsom kommittén i andra punkten av paragrafens första stycke föreslagit, bestraffa även den som ej insett att brott varit å färde. Samma ståndpunkt har intagits av Stockholms rådhusrätt. Sveriges advokatsamfund har likaledes funnit, att tillräckliga skäl saknades att straffa den som faktiskt icke insett utan endast haft "skälig anledning antaga" att gärning som avsåges med bestämmelsen varit å färde. När brottet väl vore begånget, kunde åtskilliga omständigheter, som människor tidigare icke funnit anmärkningsvärda, framstå i sådan dager, att man kunde vara benägen att anse dem ha utgjort "skälig anledning antaga" att ett brott var å färde. Bestämmelsen syntes vila på tankegången, att medborgarna borde ådagalägga något slags normal eller "skälig" misstänksamhet mot varandra eller – annorlunda uttryckt – utöva något slags normal eller "skälig" polisuppsikt över varandra.

En dylik tankegång torde sakna stöd i svenskt rättsmedvetande, som

7 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80.