tvärtom starkt skulle reagera mot att någon dömdes till ansvar för underlåtenhet att avslöja ett brott, som han faktiskt icke haft vetskap om, kanske icke ens misstänkt. På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till rättssäkerhetskravet ville samfundet därför avstyrka den föreslagna bestämmelsen i denna del.
Vad härefter angår det föreslagna stadgandet om straff för underlåten tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida i paragrafens andra stycke ha de i det föregående omnämnda anmärkningarna mot orden "fara" och "närmaste" i första stycket avseende även å samma ord i andra stycket. I övrigt har föreningen Sveriges stadsdomare framhållit att, enligt vad kommitténs motiv gåve vid handen, till uppfostrare skulle räknas även lärare och har anmärkt att detta måhända borde utsägas i lagtexten, helst som stadgandet kunde få betydelse som stöd för skadeståndstalan med anledning av bristande tillsyn.
Angående placeringen av hithörande bestämmelser har justitiekanslersämbetet ansett det kunna ifrågasättas, huruvida de borde ha sin plats i 11 kap., som handlade om brott mot allmän ordning; uttrycket "allmän ordning" syntes nämligen närmast föra den yttre ordningen i tankarna.
Departementschefen.I den mån skyldighet att avslöja brott stadgas torde underlåtenhet i
sådant hänseende kunna betraktas som en särskild form av medverkan till
brottet, ett slags negativ delaktighet. På grund härav förefaller det från
systematisk synpunkt berättigat att liksom för närvarande upptaga
bestämmelser om denna art av medverkan i strafflagens allmänna del. I allt fall
synes tillräcklig anledning icke föreligga att flytta bestämmelserna till 11
kap., där de såsom justitiekanslersämbetet framhållit passa mindre väl. Om
bestämmelser i ämnet alltjämt inrymmas i 3 kap., erbjuder sig i fråga om
den lagtekniska metoden möjligheten att gå till väga på samma sätt som
med avseende å försök och förberedelse till brott eller sålunda att i 3 kap.
upptaga ett allmänt stadgande om innebörden av begreppet underlåtenhet
att avslöja brott och därefter i de särskilda kapitlen i speciella delen angiva
vid vilka brott sådan underlåtenhet skall bestraffas. Därvid bör
underlåtenhet att avslöja brott, liksom i kommitténs förslag, kriminaliseras i väsentligt
mindre omfattning än försök och förberedelse. Även underlåten tillsyn från
föräldrars och uppfostrares sida synes från systematisk synpunkt vara att
betrakta som en form av medverkan och alltjämt böra behandlas i
strafflagens allmänna del. Något behov av att i den speciella delen utpeka vissa
brott där straff skall inträda för underlåten tillsyn torde däremot ej
föreligga. På grund av vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala
för att i stället för de av kommittén i 11: 5 föreslagna stadgandena upptaga
bestämmelser i ämnet i 3 kap., lämpligen såsom 6 §.
I den nya paragraf som jag i enlighet härmed låtit intaga i kapitlet har i ett första stycke stadgats straff för den som – i de fall som lagen särskilt utsätter – underlåter att, om det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd
