gärning som är å färde. Med uttrycket "straffbelagd gärning" avses liksom eljest att angiva, att även gärning av den som är under 15 år eller otillräknelig faller under bestämmelsen. Vad angår den av kommittén föreslagna bestämmelsen om straff för den som ej insett men haft skälig anledning antaga att brottslig gärning var å färde, har den kritik som riktats däremot föranlett mig att utesluta bestämmelsen ur förslaget. Straff för sådan oaktsam underlåtenhet att avslöja brott synes icke kunna komma i fråga annat än beträffande vissa brott i 8 kap., och en bestämmelse om straff även för oaktsam underlåtenhet att avslöja något av dessa brott synes därför lämpligen böra införas som en särskild bestämmelse i sistnämnda kapitel.
Beträffande straffet för underlåtenhet att avslöja brott har det synts mig lämpligast att i nu förevarande paragraf hänvisa till vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning som var å färde. Frågan om straff skall alltså bedömas efter de grunder, som angivits i 5 § av departementsförslaget. Härav följer bl. a., att straff i ringa fall, d. v. s. då underlåtenheten är att bedöma som ett ringa brott, skall bortfalla. En särskild bestämmelse om straffmaximum, varigenom ytterligare markeras att underlåtenhet att avslöja brott i regel är en lindrigare form än annan medverkan till brott, synes emellertid erforderlig. Det av kommittén föreslagna maximum av straffarbete i fyra år synes dock vara väl högt och jag vill för min del föreslå, att straffet ej må överstiga straffarbete i två år.
I andra stycket av paragrafen torde böra stadgas straff för underlåten tillsyn från föräldrars och andra uppfostrares sida. Jag har tillika ansett lämpligt att i likhet med gällande lag nämna även förmyndare, som kan ha vård om sin myndling, t. ex. en omyndigförklarad, utan att vara uppfostrare. Stadgandet synes böra straffbelägga försummelse att, i annat fall än första stycket avser, hindra den som står under vederbörandes vård eller lydnad från straffbelagd gärning. Enligt gällande lag skall straff ej inträda, om vederbörande ej kunnat hindras utan angivelse till åtal. Jag har i överensstämmelse med kommittén ansett, att man i nu ifrågavarande fall ej heller kan fordra annan anmälan till myndighet. Liksom i paragrafens första stycke har här vidare även gjorts till förutsättning för straffbarhet att brottet skulle ha kunnat förhindras utan fara för vederbörande själv eller hans närmaste. Straffet torde böra bestämmas efter samma grunder som enligt första stycket d. v. s. såsom för den som medverkat allenast i mindre mån, med den viktiga begränsningen att det liksom enligt kommittéförslaget ej bör få sättas högre än till fängelse.
Slutligen har i ett tredje stycke av paragrafen upptagits ett stadgande som svarar mot det av kommittén föreslagna tredje stycket i 11: 5, enligt vilket något straff ej skall följa å underlåtenhet att avslöja brott eller å underlåten tillsyn, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå. Att härvid uttrycket "ej må till straff dömas" valts i stället för det av kommittén föreslagna "ej må åtal ske" har föranletts av att det närmast är fråga om bestämmande av förutsättningarna för straffbarhet och ej allenast om en åtalsregel. Orden "enligt lag" ha ansetts kunna uteslutas utan någon saklig ändring av stadgandets innebörd.
