företeelser på arbetsmarknaden som skulle vara mer eller mindre ödeläggande för försvaret.
I kommittéförslaget angives såsom krigsförräderi jämväl, att någon till men för riket åt främmande makt anskaffar sådant som har avsevärd betydelse för krigföringen. Bestämmelsen ersätter stadgandet i gällande lag om straff för den som åt fienden anskaffar krigsfolk eller understöd med penningar eller förnödenheter. I departementsförslaget har detta alternativ upptagits sist i första punkten, därvid gärningen beskrivits såsom anskaffande åt främmande makt till men för riket av krigsfolk, förnödenheter eller understöd. Om någon anskaffar sådant understöd åt partisaner som samarbeta med främmande makt, torde understödet kunna anses lämnat åt denna.
I 134 a § strafflagen för krigsmakten stadgas straff för den som vid krig här vapen mot riket eller eljest gör tjänst vid fiendens krigsmakt. Enligt 8 § andra stycket samma lag gäller straffbudet varje svensk medborgare och ej blott krigsmän. Då den sålunda beskrivna gärningen synes vara typiskt krigsförräderi, föreslår jag upptagande av ett motsvarande stadgande i nu förevarande paragraf. Enligt detta stadgande skall straff för krigsförräderi inträda, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. Under stadgandet faller exempelvis att under krig låta bruka sig till radiopropaganda riktad mot Sverige. Efter införande av detta stadgande torde nyssnämnda paragraf i krigsartiklarna kunna upphävas.
I anslutning till bestämmelserna om krigsförräderi i närmast föregående paragraf har kommittén i 3 § upptagit ett stadgande att, om någon av oaktsamhet begår gärning som i 2 § sägs, han skall dömas till fängelse eller, om brottet var grovt, till straffarbete i högst fyra år. Bestämmelsen i fråga har av kommittén övertagits från nuvarande 8: 7 utan annan ändring än att straffskalan undergått vissa jämkningar.
Mot den av kommittén föreslagna lydelsen av paragrafen har hovrätten
för övre Norrland anmärkt, att angivandet av strafflatituden för de
kvalificerade fallen syntes kunna göras tydligare, i det en missuppfattning med
avseende å minimum i dessa fall icke torde vara alldeles utesluten. En
särskild anledning till sådan missuppfattning vore, att kommittén vid
anordnande av särskild strafflatitud för grovt brott eljest brukat låta sådan latitud
till någon del löpa parallellt med latituden för normalfallen, vilket emellertid
icke skett här.
Departementschefen.Paragrafen i dess avfattning enligt kommitténs förslag torde icke kunna
tolkas annorlunda än som avsetts eller sålunda, att straffet för normalfallen
är fängelse från och med en månad till och med två år samt för de grova
