att han främjat främmande makts fördel emot riket eller eljest skadat riket. Häradshövdingföreningen har i sitt yttrande framställt invändningar mot att kommittén genom nu nämnda ändring i förhållande till gällande lag åsyftade att inbegripa jämväl sådana fall då skadeverkningarna drabbade icke staten utan enskilda medborgare eller andra svenska rättssubjekt. För egen del finner jag, med hänsyn bl. a. till vad föreningen anfört, övervägande skäl tala för att bibehålla den begränsningen att skadan skall ha drabbat riket. Härunder får emellertid anses ingå jämväl att skadan i första hand drabbar enskilda intressen men dock är av sådan betydenhet att den tillika kan sägas innebära men för riket. I den mån enskildas intressen kränkas i andra fall torde straff i erforderlig utsträckning följa av bestämmelserna i 25 kap.
Jag har ej funnit anledning att frångå den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen.
I denna paragraf har kommittén inrymt ett stadgande om straff för egenmäktig diplomati. Brottsbeskrivningen omfattar dels svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, dels ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon som företräder dess intresse. Straffet har föreslagits skola vara fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om riket var i krig, straffarbete i högst fyra år. För det fall att den brottslige insåg att rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara skall emellertid enligt kommittéförslaget dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med tio år eller på livstid.
Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 8: 3, varest stadgas straff för svensk medborgare, som utan Konungens tillstånd låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i angelägenhet, som riket rörer, eller inlåter sig i underhandling därom med främmande makt. Att kommittén i det förra ledet av brottsbeskrivningen utbytt det nuvarande "ombud" mot "förhandlare" har motiverats med att det förra uttrycket möjligen kunde föranleda en så inskränkt tolkning, att endast formligen befullmäktigade personer skulle avses med straffbudet. En sådan tolkning skulle emellertid enligt kommitténs mening vara alltför snäv, eftersom det för riket farliga vore, att svensk man ställde sig till förfogande för att tillvarataga främmande makts intressen, då dessa befunne sig i eller kunde komma i motsättning till rikets. I fråga om brottsbeskrivningens senare led innebär kommittéförslaget i förhållande till gällande rätt såtillvida en begränsning av det straffbara området, att såsom brottsrekvisit införts att den som inlåter sig i underhandling med främmande makt skall ha föregivit sig vara behörig att förhandla
