Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/538

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

tillämpas på ett mot Sverige riktat förfarande, som ej fölle under någon av de föregående paragraferna i kapitlet. Slutligen har kommittén, i stället för den nuvarande bestämmelsens krav på att verksamheten för att vara straffbar skall bedrivas för främmande makts räkning, uppställt en fordran på uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Därmed skulle enligt kommittén bliva fullt klart, att paragrafen även kunde omfatta fall, i vilka verksamheten i första hand ägde rum för en organisations eller en agents räkning.

I fråga om straffskalan har kommittén ej funnit skäl upptaga någon motsvarighet till den i nuvarande 8: 29 a intagna straffskärpningsregel, enligt vilken, om brottet begås under tid då riket befinner sig i krig eller sistnämnda paragraf enligt Konungens förordnande eljest är tillämplig, straffet får höjas till straffarbete i fyra år och lägre straff än straffarbete ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande.


Vad kommittén sålunda föreslagit har givit anledning till invändningar från åtskilliga håll. Justitiekanslersämbetet har sålunda framhållit, att prövningen, huruvida en underrättelseverksamhet finge anses oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt, enligt kommitténs motiv kunde komma att utfalla olika vid skilda tidpunkter men dock skulle ske med utgångspunkt från svensk uppfattning om vad som vore tillbörligt eller otillbörligt i det mellanfolkliga umgänget. Enligt ämbetets mening torde den sålunda angivna prövningen, i synnerhet i vissa gränsfall, mången gång bliva svår att verkställa. På grund härav och då gärningsmannens bristande insikt om att hans verksamhet varit oförenlig med Sveriges vänskapliga förhållande till främmande makt icke torde fria honom från straff, syntes möjligt att lagrummet kunde bliva tillämpligt även i fall, då ansvar tedde sig obilligt. Å andra sidan skulle ett sådant nyligen inträffat tillhandagående åt en främmande makt som förberedandet av hemlig radioförbindelse med densamma för sändande framdeles av politiska meddelanden icke drabbas av straffansvar; ett dylikt förfarande vore däremot för närvarande straffbelagt i 8: 26. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes vänt sig mot att underrättelseverksamhetens oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt uppställts som förutsättning för straff. I första hand kunde man peka på den av kommittén beaktade konsekvensen att prövningen huruvida viss verksamhet uppfyllde förutsättningen i fråga kunde utfalla olika vid skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas olika inställning. Detta torde bl. a. innebära, att en eljest straffri gärning kunde bliva straffbar på grund av en omsvängning i de utrikespolitiska konjunkturerna. Vidare syntes man böra beakta de olägenheter som uppstode, därest den förutsatta egenskapen hos underrättelseverksamheten i varje särskilt fall skulle bevisas. En utredning angående rikets förbindelser med främmande makter torde ofta vara nödvändig för sådan bevisning. Vad kommittén anfört om olägenheten av att vid spioneri kräva bevisning om en enskild uppgifts farlighet kunde i viss mån gälla även nu förevarande fall. Slutligen ville hovrätten ifrågasätta, huruvida icke ett