straffrättsligt ingripande stundom vore påkallat, även då fara för utrikespolitiska förvecklingar för ögonblicket syntes utesluten. Blotta existensen av organisationer för underrättelseverksamhet torde nämligen kunna innebära fara för Sverige, i det att organisationerna vid behov kunde inrikta sin verksamhet på svenska förhållanden. Även hovrätten för Övre Norrland har i anledning av det nu ifrågavarande brottsrekvisitet framställt en anmärkning, i det hovrätten uttalat att det ofta torde vara synnerligen svårt att, i enlighet med vad vanliga uppsåtsregler krävde, ådagalägga att gärningsmannens uppsåt täckt även förutsättningen att underrättelseverksamhetens bedrivande varit oförenligt med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt. Hovrätten ifrågasatte därför, huruvida icke nu ifrågavarande brott borde göras straffbart även i oaktsamhetsfall på motsvarande sätt som kommittén föreslagit beträffande det i 8: 10 i kommittébetänkandet upptagna brottet. Svea hovrätt åter har funnit anledning till erinran mot att straffbestämmelsen enligt kommitténs motiv endast vore avsedd att omfatta vad som hade karaktär av verksamhet men däremot icke en enstaka gärning vilken icke framstode såsom ett led i en verksamhet. Eftersom olovlig underrättelseverksamhet kriminaliserats på grund av faran för uppkomsten av utrikespolitiska förvecklingar, borde enligt hovrättens mening även en enstaka gärning av ifrågavarande art kunna beivras. Fara i angivet hänseende kunde nämligen lika väl framkallas av ett enstaka meddelande som av en fortgående underrättelseverksamhet. På grund härav och då i kommitténs förslag liksom i gällande lag ett korrektiv mot onödiga eller eljest olämpliga åtal gåves genom bestämmelsen om åtalsbegränsning, föresloge hovrätten, att nu ifrågavarande stadgande ändrades sålunda, att möjlighet bereddes att beivra även en enstaka gärning som utan att ingå i en verksamhet av hithörande slag likväl vore av den allvarliga beskaffenhet som berörts i det föregående. Föreningen Sveriges häradshövdingar har beträffande nu förevarande paragraf gjort liknande erinringar i fråga om brottsbeskrivningens tänjbarhet och gränsdragningen mellan uppsåtliga brott och oaktsamhetsbrott som i anledning av 8: 4 i kommitténs förslag. Överståthållarämbetet har funnit, att de av kommittén föreslagna jämkningarna i den nuvarande brottsbeskrivningen icke torde vara tillfyllest för att undanröja de betänkligheter som funnes mot de nuvarande bestämmelserna. Tvärtom syntes den begränsning, som skett därigenom att stadgandet enligt kommitténs förslag blott skulle avse underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige, vara ägnad att ytterligare inskärpa den särställning, stadgandet genom den obestämda brottsbeskrivningen intoge i förhållande till de föregående paragraferna i 8 kap. Enligt kommittéförslaget kunde nämligen ett mot Sverige riktat förfarande straffas blott under förutsättning, att det tagit sig uttryck i någon i dessa paragrafer angiven form, medan däremot en underrättelseverksamhet som icke riktade sig mot Sverige, oavsett dess art, skulle kunna straffas, så snart den skett i uppsåt att gå främmande makt tillhanda samt verksamhetens bedrivande inom riket ansåges oförenligt med dettas vänskapliga förhållande till främmande makt. Det
skulle enligt ämbetets mening vara av värde icke blott för rättstillämpningen
