Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/541

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
131
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

formulering lämnade lagrummet möjlighet till en främmande inblandning, som försvårade tillvaratagandet av de rent svenska synpunkterna på prövningen av underrättelseverksamhetens tillbörlighet. Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över kommittébetänkandet erinrat om att vid 1944 års lagtima riksdag herr Undén väckt motion (första kammaren nr 138) med förslag, att straffbestämmelsen mot olovlig underrättelseverksamhet skulle begränsas till att avse endast att någon mot ersättning eller på uppdrag av främmande makt bedreve verksamhet inom riket för anskaffande av hemliga uppgifter rörande annan främmande makts militära förhållanden. Samfundet har funnit beklagligt, att den diskussion, som i anslutning till motionen utspann sig, lämnat föga spår efter sig i kommitténs förslag, som på nu ifrågavarande punkt i huvudsak präglades av samma anda som den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 14 a §. Även om det i motiven starkt underströkes att det skulle vara fråga om en verksamhet, innebure det av kommittén föreslagna stadgandet lika väl som det nuvarande, att straff kunde komma att ådömas även i fall, där den tilltalade icke gjort sig skyldig till något som för det allmänna rättsmedvetandet framstode som förkastligt utan kanske tvärtom som en god patriotisk handling. Uppställandet av oförenlighet med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt såsom brottsrekvisit kunde visserligen såtillvida sägas vara en förtjänst hos kommittéförslaget som straffbudets syfte därigenom uttryckligen framhölles. Ä andra sidan måste man befara, att detta rekvisit skulle föranleda betydande rättsosäkerhet, ty det vore ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter, när kommittén i motiven talade om "en smidigare och på de verkligt straffvärda fallen inriktad tillämpning", särskilt om man beaktade vad kommittén i omedelbar anslutning härtill anfört om att det låge i sakens natur, att prövningen huruvida viss underrättelseverksamhet vore oförenlig med rikets vänskapliga förhållande till främmande makt kunde utfalla olika vid skilda tidpunkter, beroende på de skiftande förhållandena och de främmande makternas olika inställning. Hela tankegången att, när statens från tid till annan skiftande intressen krävde det, straffa sådana gärningar, som vore "verkligt straffvärda", syntes samfundet vara oförenlig med svensk rättsuppfattning. Då det läge i sakens natur, att domstolarna i allmänhet saknade möjlighet att bedöma, huruvida bedrivandet av viss underrättelseverksamhet vore oförenligt med vårt lands vänskapliga förhållande till främmande makt, hade man anledning befara, att utredning därom regelmässigt komme att förebringas i form av utlåtanden från utrikesdepartementet, vilka domstolarna utan möjlighet att själva bedöma frågan komme att lägga till grund för avgörandet. En sådan praxis skulle emellertid icke stå i god överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet. Enligt samfundets mening vore det angeläget att nu söka åstadkomma en sådan ändring av förevarande paragraf, att nämnda krav bleve bättre tillgodosett och det straffbara området erhölle en rimlig begränsning. Samfundet ville för sin del livligt förorda, att stadgandet i huvudsak erhölle den lydelse som föreslagits i herr Undéns motion. Därutöver ville samfundet ifrågasätta ytterligare en begränsning av straffbestämmelsens räckvidd. Det