en politisk innebörd, som kunde föranleda främmande makt att tillmäta den större betydelse än om prövningen verkställdes av en i förhållande till regeringen fristående myndighet.
Mot kommitténs förslag att prövningen av åtalsfrågan skulle ankomma på
justitiekanslern ha i många yttranden gjorts erinringar.
Justitiekanslersämbetet har sålunda vänt sig mot den av kommittén i motiven uttalade
uppfattningen, att utrikespolitiska förvecklingar skulle vara lättare att undvika, om
prövningen anförtroddes åt justitiekanslern. Detta resonemang syntes
visserligen icke kunna frånkännas visst fog, men ämbetet ville dock
ifrågasätta, huruvida det icke vore i någon mån verklighetsfrämmande.
Justitiekanslern, som vore förtroendeämbetsman, intoge ju icke samma fria
ställning till regeringsmakten som exempelvis domstolarna, och detta torde
intresserade främmande makter känna till eller ock vid behov förskaffa sig
kunskap om. Just frågans egenskap att vara utrikespolitiskt betonad gjorde
det önskvärt, att icke en rent juridisk instans, som av naturliga skäl ej alltid
kunde förväntas äga nödig kännedom rörande de utrikespolitiska
förhållandena, avgjorde frågan. Att åter det reella ansvaret för ett beslut skulle ligga
hos regeringen men det formella hos justitiekatnstlern, syntes icke
tillfredsställande. Med hänsyn härtill och under hänvisning till erfarenheterna av nu
gällande lagstiftning ansåge ämbetet åtalsprövningen böra utövas av Kungl.
Maj:t. Svea hovrätt har likaledes, under hänvisning till att det främst vore
politiska synpunkter som skulle vara avgörande för frågan huruvida åtal i
ett visst fall skulle ske eller icke, funnit att åtalsprövningen liksom för
närvarande borde anförtros åt Kungl. Maj:t. Överståthållarämbetet har funnit,
att de skäl som av kommittén anförts för överflyttning av åtalsprövningen
till justitiekanslern icke syntes uppväga de betänkligheter som av principiella
skäl måste resas mot en bestämmelse, enligt vilken en ämbetsman i vissa
fall skulle träffa sina avgöranden efter i huvudsak politiska överväganden.
Ämbetet ansåge sig därför icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen.
Såsom ett ytterligare skäl för denna ståndpunkt kunde anföras, att även
om prövningen anförtroddes åt justitiekanslern, denne knappast kunde
träffa sina avgöranden utan att först inhämta direktiv från Kungl. Maj:t.
Sistnämnda synpunkt har anlagts även av chefen för säkerhetstjänsten som
hänvisat till att för bedömande, huruvida tillstånd till åtal av brotten i 9 och 10 §§
av förslaget. borde givas, kännedom krävdes om landets utrikespolitiska läge
i varje särskilt fall. Justitiekanslern syntes därför icke kunna underlåta att
inhämta regeringens mening, vilket med största sannolikhet komme att ske
genom förfrågan under hand hos vederbörande statsråd. Om emellertid
justitiekanslerns av enskild regeringsmedlem inspirerade beslut bleve ödesdigert
för landet, borde icke justitiekanslern ställas till ansvar utan
regeringsmedlemmen. Ansvar av denne kunde emellertid utkrävas endast i den ordning
grundlagarna föreskreve. Åtalsprövningens överlämnande till justitiekanslern
kunde därför komma att fråntaga riksdagen möjlighet att göra det
konstitutionella ansvaret gällande mot vederbörande statsråd. Då det med visshet
