i myndighets verksamhet i 10: 12 understundom syntes bliva subtil. Föreningen har särskilt framhållit, att det enligt kommitténs motiv skulle räknas såsom våldsamt motstånd att låsa en dörr för att hindra en förrättning, men att, om dörren redan hunnit låsas och vederbörande vägrade att öppna, endast brott mot 10: 12 skulle föreligga. Sveriges advokatsamfund har ansett, att ett försök att tvinga, där det icke borde gå in under 1 eller 4 §, i praktiken alltid samtidigt utgjorde ett försök att hindra ämbetsmannen i utövning av hans syssla. Då någon reell begränsning av det straffbara området sålunda näppeligen skulle ske, om orden "eller tvinga" utginge ur paragrafen, samt detta skulle medföra en bättre överensstämmelse mellan brottsbeskrivning och brottsrubricering, ville samfundet förorda en dylik omredigering.
Beträffande den av kommittén föreslagna brottsrubriceringen har justitiekanslersämbetet funnit mindre tillfredsställande att benämningen "våldsamt motstånd" skulle användas även i fråga om den som vid ett anhållande icke gjort något motstånd i annan form än att han lagt sig på marken, så att han måste bäras. Jämväl länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att den av kommittén föreslagna brottsbeteckningen måste anses vilseledande, eftersom våld icke förutsattes för straffbarhet. Även i vissa andra yttranden ha an" märkningar framställts mot brottsbeteckningen.
Departementschefen.I överensstämmelse med de synpunkter som framhållits i åtskilliga
yttranden finner jag, att det straffbara området skulle bliva alltför vidsträckt,
om brottsbeskrivningen i nu förevarande paragraf, på sätt kommittén
föreslagit, utsträcktes till att omfatta även former av motstånd som icke äro
inriktade på någon kraftutveckling. Sålunda anser jag "det exempelvis icke
vara påkallat att, i motsats till vad som för närvarande gäller, för våldsamt
motstånd straffa den som motsätter sig ett anhållande enbart genom att
lägga sig ned på marken. Icke heller synes mig sådant straff böra inträda
för den som endast reglar sin egen dörr för att hindra någon offentlig
tjänsteförrättning. För att vinna nödig begränsning av det straffbara området har
deprartementsförslaget formulerats sålunda, att det skall vara fråga om att
någon, utan att fall är för handen som förut i kapitlet sägs, genom att sätta
sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning
som avses i 1 §. Med denna formulering, vari uttrycket motvärn är
gemensamt med 5: 10, skall liksom enligt kommittéförslaget under stadgandet falla
allt motstånd som sker genom fysisk kraftutveckling utan att denna riktar
sig mot befattningshavaren eller hans biträden, då ju 1 eller 2 § blir
tillämplig. De i praktiken vanligaste fallen torde vara, att våldet icke riktar
sig mot någon person utan består exempelvis i att en anhållen vid
bortförandet spjärnar emot eller klänger sig fast vid något föremål.
Denna paragraf svarar mot 3 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande om straff för ett såsom "tjänstemissfirmelse" betecknat brott.
