paragrafens andra stycke upptagna stadgandet om straff för den, som föregrepe brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde bevis, visserligen vore ägnat att motverka missbruk från utomståendes sida vid förundersökning rörande brottsfall och på den grund torde vara välkommet för polismyndigheterna, men att det likväl vore möjligt att ett sådant straffhud, vars innebörd nog icke klart framträdde för lekmannen, icke komme att uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet utan skapa irritation och därigenom göra mera skada än nytta.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har vänt sig mot att det enligt förslaget icke för straffbarhet erfordrades att något brott begåtts eller ens att utredning om brott påbörjats eller sedermera ägde rum, utan endast att förvanskningen vore av betydelse för brottsutredning. Mot en så betydande utvidgning av det nuvarande brottsområdet, som begränsades av att gärningen skulle ha skett sedan brott timat, kunde enligt föreningens mening åtskilliga invändningar göras. Det torde sålunda icke kunna anses lämpligt att, på sätt genom den föreslagna bestämmelsen skulle ske, kriminalisera många, även skäligen betydelselösa gärningar som avsåge att undanröja spåren efter mindre svåra brott, såsom fylleri, förargelseväckande beteende, äventyrligt spel, åverkan, olovligt tagande av väg och andra brott av motsvarande svårhetsgrad, eller att med straff belägga undanröjandet av bevis om straffbar förberedelse, även om åtgärden i själva verket varit ägnad att hindra fortsatt brottslig verksamhet. Det kunde icke anses rimligt att av den brottsliges närmaste eller överhuvudtaget av allmänheten kräva, att den skulle avstå från dylika i det dagliga livet ofta vanliga åtgärder, endast därför att därigenom undanröjdes bevis som skulle kunna vara av betydelse för en brottsutredning, om en sådan komme till stånd. Att i dylika fall, på sätt i paragrafens andra stycke föreslagits, bestraffa även den som av oaktsamhet förvanskade eller undanröjde bevis syntes föreningen orimligt. Här liksom på åtskilliga andra ställen i förslaget hade under gemensam straffsats sammanförts svåra och relativt oskyldiga brott. Härigenom och särskilt på grund av de från 16: 2 hit överförda fallen hade straffmaximum för normalfallen, vilket i nuvarande 10: 18 a vore fängelse i sex månader, måst höjas till straffarbete "i två år, något som med hänsyn bl. a. till lagrummets vidsträckta tillämpningsområde vore otillfredsställande. Nu nämnda förhållande, i förening med den omständigheten att den föreslagna paragrafen skulle äga tillämpning oavsett svårhetsgraden av det brott vartill bevisförvanskningen hänförde sig, medförde vidare att straff för bevisförvanskning i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas även efter det att förstnämnda brott blivit preskriberat, vilket måste anses oriktigt. Föreningen anslöte sig slutligen till det av Thyrén framställda förslaget, att straffrihet för den brottsliges närmaste skulle införas även vid bevisförvanskning. Hovrätten över Skåne och Blekinge har åter funnit det innebära en icke önskvärd lucka i brottsbeskrivningen att straffbar bevisförvanskning skulle föreligga endast där någon förvanskade eller undanröjde äkta bevis eller inför myndighet åberopade falskt bevis, men däremot icke om någon tillskapade falskt bevis utan att åberopa det inför myndighet. Den
