som exempelvis på en brottsplats åstadkomme falska spår, där inga spår funnits, kunde varken sägas ha förvanskat redan existerande bevis eller ha åberopat falska bevis, men hans åtgärd vore likväl ägnad att påverka utredningen om brottet.
Föreningen Sveriges landsfogdar har ifrågasatt, huruvida icke det straffbara området blivit alltför inskränkt därigenom att nu förevarande paragraf i förslaget endast avser förvanskning av bevis, som äro av betydelse för brottmålsutredning. Även vid andra polisutredningar än sådana som avsåge brottmål syntes nämligen otillbörligt förvanskande eller undanröjande av bevis kunna förekomma. Bevisen kunde vara av betydelse i administrativ process eller i ärende\, som eljest ankomme på prövning av administrativ myndighet. Måhända borde lagrummet därför avse även bevis av betydelse för vissa sådana polisutredningar. Landsfogden i Gotlands län har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke även en sådan påverkan av allmän verksamhet borde straffbeläggas, som yttrade sig däri att någon hos polismyndighet anmälde uppdiktat brott och därigenom föranledde onödig brottsutredning. Denna synpunkt har länsstyrelsen i Gotlands län funnit värd att överväga, dock att en förutsättning för straffbarhet givetvis borde vara ett klart ådagalagt uppsåt eller okynne, så att ej allmänheten avskräcktes från att vara polismyndigheterna behjälplig vid uppdagandet av brott. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har ansett att i sådana fall, då bevisförvanskningen bidragit till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis undergått, straffet för bevisförvanskningen i anslutning till nuvarande 16: 3 borde bestämmas i relation till det straff, som ådömts den oskyldige. Slutligen har i fråga om den språkliga avfattningen av paragrafen föreningen Sveriges stadsdomare uttalat att, eftersom fråga endast vore om förvanskning av bevis beträffande brott av annan person än bevisförvanskaren själv, detta borde komma till uttryck i lagtexten genom att efter "brottsutredning" tillades "beträffande annan".
Vad angår 10 § i kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet mot brottsbeteckningen "döljande av brottsling" anmärkt, att om i ett utslag upptoges såsom utrett att A främjat B:s flykt genom att tillhandahålla honom sin cykel, man knappast väntade sig att A skulle dömas för döljande av B utan snarare för främjande av hans flykt. Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes framhållit, att vissa i paragrafen angivna förfaranden icke innebure döljande av brottslingen. Länsstyrelsen funne därför, att brottsbeteckningen borde ändras till att täcka samtliga de avsedda förfarandena eller, om något härför lämpligt uttryck icke kunde utfinnas, helt utgå. Föreningen Sveriges häradshövdingar slutligen har uttalat, att det icke kunde anses riktigt att enligt den föreslagna paragrafens andra stycke för döljande av brottsling döma den, om vilken det vore utrett att han icke vetat att den andre var brottslig.
Departementschefen.I likhet med häradshövdingföreningen hyser jag vissa betänkligheter mot
en så vittomfattande straffbestämmelse för förvanskning av bevis som
kom
