med förgripligt uppsåt, utan stadgandet kan även bliva tillämpligt då en folksamling kommit tillhopa för att antaga en resolution eller framlägga önskemål men sedermera övergår till våldsamheter. Med uttrycket "sätta sig upp emot myndighet" avses enligt kommitténs motiv vad som i nuvarande 10: 7 beskrives såsom att med våld sätta sig upp emot verkställighet av offentlig myndighets bud eller tvinga den till någon ämbetsåtgärd. Det praktiskt viktiga fallet att folksamlingen har uppsåt att hindra myndighets ämbetsutövning torde, enligt vad kommittén uttalat, vara tydligare inbegripet under det föreslagna uttrycket än under det i gällande lag begagnade. Kommittén har icke upptagit det beträffande annan deltagare än anstiftare och anförare för närvarande i 10: 8 uppställda villkoret för straffbarhet att folksamlingen icke skingrar sig då offentlig myndighet givit befallning därom utan visar trotsighet mot befallningen; kommittén har nämligen icke funnit i allo lämpligt att tillägga sådan vikt åt myndighets skingringsbefallning. Enligt vad kommittén framhållit kunde det inträffa, att en folksamling uppträdde på ett förgripligt sätt innan behörig myndighet hunne meddela skingringsbefallning. En sådan befallning kunde vidare icke heller alltid uppfattas av alla deltagare i folksamlingen, lcke heller vore det tillfredsställande att, såsom enligt nuvarande 10: 9, deltagare i folksamling bleve förfallen till ansvar, där folkmassan skrede till våld å person eller egendom, även om han endast närvarit i folksamlingen. Kommittén har därför som förutsättning för deltagares straffbarhet i stället upptagit, att han anslutit sig till folksamlingens förehavande. Paragrafen är sålunda avsedd att vinna tillämpning endast i fråga om sympatisörer och icke på dem som tillfälligtvis eller av nyfikenhet kommit att närvara i folkmassan. För att en deltagare i en folksamling skall anses ha anslutit sig till dennas förehavande kräves enligt kommitténs motiv, att han på något sätt visat aktivitet, såsom genom rop eller stenkastning. Då kommittén därefter i paragrafens andra stycke föreslagit straff efter en strängare straffskala dels för den som med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, och dels för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller egendom eller begår annat dylikt brott, är att märka att stadgandet i det förra hänseendet, i motsats till vad förhållandet torde vara enligt gällande rätt, icke är begränsat till deltagare i folksamlingen. Även den anstiftare, som ej själv är närvarande i folksamlingen, har nämligen synts kommittén böra drabbas av den här ifrågavarande straffskärpningen i förhållande till straffet enligt första stycket i paragrafen.
Angående denna paragraf har justitiekanslersämbetet ifrågasatt, huruvida
icke den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen skulle medföra att
till upplopp komme att hänföras även sådana gärningar, som icke för den
allmänna meningen tedde sig som upplopp. Enligt förslaget hade sålunda
bl. a. straffbelagts att en folksamling störde allmän ordning genom att
ådagalägga uppsåt att öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt
brott, enligt motiven exempelvis löstagande av fånge. Om en dansbanepublik
