det vara ett rimligt krav, att innan någon toge på sitt ansvar att bland allmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon mån sökte kontrollera meddelandets riktighet.
Om denna paragraf i förslaget har justitiekanslersämbetet uttalat, att det
i systematiskt hänseende beträffande flertalet av de här avsedda brotten
möjligen kunde ifrågasättas, huruvida de borde upptagas i ett kapitel om brott
mot allmän ordning, eftersom sistnämnda uttryck närmast syntes föra den
yttre ordningen i tankarna.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett avseende funnit paragrafens brottsbeskrivning alltför snäv, i det hovrätten framhållit att erfarenheter från krigsåren visat att ryktesspridning kunde få allvarliga följder även för folkhushållningen. Rykten om knapphet på viss vara framkallade nämligen lätt hamstringspanik. Då den föreslagna lydelsen av paragrafen endast undantagsvis syntes "omfatta utspridandet av sådana rykten, hemställde hovrätten om en utvidgning av brottsbeskrivningen till att avse även nu ifrågavarande fall. Föreningen Sveriges häradshövdingar har bland exemplen på brottsbeskrivningar i förslaget av det svävande slag, varemot föreningen funnit sig böra göra en principiell erinran, anfört det här använda uttrycket "påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig trygghet". Föreningen Sveriges stadsdomare och rådhusrätten i Göteborg ha båda funnit önskvärt, att den i paragrafen avsedda gärningen klarlades bättre än som skett genom att ryktesspridningen sades skola äga rum "bland allmänheten". Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt behovet och lämpligheten av den utvidgning av det straffbara området som bestode "däri att även rykte eller påstående ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter införts i paragrafen i stället för att för närvarande endast vore fråga om rykten eller uttalanden ägnade att väcka förakt för myndigheten eller organet. Samma länsstyrelse har vidare funnit, att den föreslagna utformningen av förevarande straffbestämmelse överhuvud vore alltför vag och vittgående. Betänkligheterna i anledning härav förstärktes till följd av bestämmelsen om straff för oaktsamhetsfall i paragrafens andra stycke. Rådmannen A. Cervin har uttalat, att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen vore ägnad att beskära den offentliga kritiken i allmänna angelägenheter och därför icke borde upptagas i lagen. Mot det föreslagna andra stycket i paragrafen har länsstyrelsen i Uppsala län anmärkt, att det i det enskilda fallet syntes skola bliva synnerligen svårt att avgöra vad som skulle anses utgöra skäliga mått och steg för att förvissa sig om ett ryktes eller påståendes sanning. Länsstyrelsen funne att här borde användas en formulering, enligt vilken blott grov underlåtenhet i ifrågavarande hänseende bestraffades. Hovrätten över Skåne och Blekinge har beträffande samma stadgande ansett, att uttrycket "skäliga mått och steg" lämpligen kunde utbytas mot "skälig åtgärd". Sveriges advokatsamfund har däremot förklarat sig vilja rikta en bestämd gensaga mot utvidgningen av det straffbara området till att omfatta
