Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/602

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

även oaktsamhetsfall. Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning stundom kunde innebära en viss samhällsfara, vore samfundet likväl av den uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig upplysning. På grund härav ville samfundet förorda, att paragrafen upptoges till förnyat övervägande och att man därvid, i stället för att föreslå en utvidgning av det straffbara området, undersökte möjligheterna att avskaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde. Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse i ämnet, syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforderligt att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överensstämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde avsevärt inskränkas. Straff för oaktsamhetsfall borde icke införas. Sådant straff funnes icke i gällande rätt, och kommitténs huvudskäl för förslaget i denna del vore endast att det stundom kunde vara svårt att bevisa förhandenvaron av uppsåt, vilket skäl samfundet icke kunde godtaga. Att vid vissa brottstyper, där för straffbarhet borde fordras uppsåt, kriminalisera oaktsamhet därför att det ibland kunde vara svårt att styrka uppsåtet vore enligt samfundets mening oniktigt. Lika bestämt reagerade samfundet mot förslaget att såsom fara, vilken uttalandet skulle vara ägnat att framkalla, utöver vad gällande rätt innehölle jämväl upptaga fara för medborgerlig trygghet. Av motiven framginge, att kommittén härmed avsåge även sådana fall, där ett rykte kunde framkalla fara för viss medborgares säkerhet. Såvitt samfundet kunde förstå hörde ett stadgande med sådant syfte alls icke hemma i kapitlet om brott mot allmän ordning. Ansåges en dylik bestämmelse erforderlig, syntes frågan därom böra upptagas vid revisionen av de kapitel i strafflagen som handlade om brott mot person. Slutligen ville samfundet såsom sin uppfattning uttala, att rekvisitet "bland allmänheten" vore dunkelt. Goda skäl syntes kunna anföras för den åsikten att, därest en straffbestämmelse i ämnet överhuvud skulle bibehållas, straffbarheten borde inskränkas till sådana fall, där uttalandet riktade sig omedelbart till en större krets.


Departementschefen.Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider, kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag, att ett stadgande häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktesspridning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Att låta straffbarheten inträda först då ryktet utsätter statsorganen för medborgarnas förakt kan nämligen icke anses vara tillräckligt. Förakt torde i allmänhet förutsätta att den mot vilken föraktet riktas antages ha gjort sig skyldig till något