(Kommittéförslagets 7 §.)
I kommittéförslagets 7 § har upptagits ett stadgande, att den som hotar, förtalar eller offentligen smädar någon gmpp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, skall för hets mot folkgrupp dömas till böter eller fängelse.
Bestämmelsen i fråga saknar motsvarighet iden nu gällande rätten. Lagstiftning i ämnet har emellertid påfordrats i motionerna l: 179 och li: 233 vid 1942 års riksdag samt I: 90 och II: l37 vid 1943 års riksdag. Med hänsyn till det av straffrättskommittén inledda arbetet föranledde motionerna likväl icke någon riksdagens åtgärd. Inom justitiedepartementet verkställdes sedermera en utredning, som ledde till en den 27 oktober 1943 dagtecknad promemoria angående lagstiftning mot rashets m. m. I denna föreslogs, att i 11 kap. strafflagen skulle införas en ny paragraf betecknad 14 a § av innehåll att den som uppsåtligen gåve allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att väcka hat mot eller förakt för en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, eller ock, muntligen inför menighet eller folksamling eller i skrift som han utsprede eller läte utsprida, smädade eller hotade sådan befolkningsgrupp, skulle straffas med böter eller fängelse. Över promemorian inhämtades yttranden av olika myndigheter och sammanslutningar. Av dessa tillstyrkte flera i princip det framlagda förslaget. I några yttranden uttalades emellertid tvekan, huruvida ämnet borde bliva föremål för särskild lagstiftning eller om icke frågan hellre borde upptagas i samband med den revision av strafflagen, varmed straffrättskommittén vore sysselsatt. I vissa yttranden avstyrktes förslaget under åberopande av kommitténs pågående arbete, och i andra yttranden slutligen avstyrktes det av sakliga skäl, varvid särskilt framhölls att något mera kännbart behov av lagstiftning mot de ifrågavarande företeelserna icke framträtt i vårt land, att straffrättsligt ingripande mot dem i viss utsträckning vore möjligt redan enligt gällande rätt samt att en lagstiftning, som avsåge att skydda endast grupper av befolkningen med viss härstamning eller religion, innebure en privilegiering, vilken lätt kunde komma att motverka sitt syfte. Promemorian har därefter icke föranlett någon vidare åtgärd av statsmakterna.
I motiven till den nu förevarande paragrafen i kommittéförslaget framhålles till en början, att vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen fölle under andra stadganden i förslaget. Straffbestämmelsen mot samhällsfarlig ryktesspridning i 11: 6 i kommittéförslaget träffar sålunda bl. a. spridande av falskt rykte eller annat osant påstående, som är ägnat att framkalla fara för den allmänna ordningen eller medborgerliga tryggheten. En hets, som riktar sig till allmänheten och vars syfte är att förleda till brottslig gärning, drabbas av straffbudet mot uppvigling i 11: 4 i kommittéförslaget, svarande mot 11: 5 i departementsförslaget. I viss utsträckning falla hithörande företeelser även under 11: 11 i kommittéförslaget, motsvarande 11: 10 i departementsförslaget, varest behandlas
