vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste sålunda anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat endast mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse som smädelser.
För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till någon sådan bestämmelse.
I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt
ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här
ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om
någon sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade
hovrätten dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade
anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta
område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om
att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt
snarare kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till
missbruk samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas
på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på
sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda
eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för
straffrättsligt ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore
enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i
tryckfrihetsförordningen upptagits en motsvarighet till den här föreslagna
bestämmelsen, denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över
Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den
förutnämnda promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasätta lagstiftningen, i vad
den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt.
Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt
antagandet, att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna
syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion.
Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna "bestämmelsen om
hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning
i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran.
Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i
yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande
slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet
vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte.
Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll
framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha
åstadkommit tillräcklig motivering för att frågan härom icke skulle återupptagas.
Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en
folkgrupp, måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att
