Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/607

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
197
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

vederhäftigt dryftande av frågan om deras önskvärdhet i landet, måste sålunda anses falla utanför straffbudet. Detta vore att fatta såsom riktat endast mot en propaganda som arbetade med hotelser eller osanna uppgifter eller med påståenden vilka på grund av sin form eller eljest vore att anse som smädelser.

För att bestämmelsen skall bliva effektiv måste en motsvarighet därtill upptagas i tryckfrihetsförordningen. Som kommitténs uppdrag icke omfattar en revision av denna, har kommittén emellertid ej upprättat förslag till någon sådan bestämmelse.


I anledning av nu ifrågavarande paragraf i förslaget har Svea hovrätt ifrågasatt, huruvida något mera kännbart behov av lagstiftning mot här ifrågavarande företeelser för närvarande förefunnes i vårt land eller om någon sådan överhuvud vore lämplig. I sådant hänseende åberopade hovrätten dels ett uttalande i promemorian den 27 oktober 1943, att man ej hade anledning räkna med några allvarliga motsättningar inom samhället på detta område, dels också vad hovrätten i utlåtande över promemorian anfört om att en lagstiftning som uteslutande riktade sig mot rashets och dylikt snarare kunde visa sig ägnad att underblåsa än att dämpa tendenserna till missbruk samt att företeelser av här avsedd art i första hand borde bekämpas på andra vägar än lagstiftningens. Hovrätten underströke för övrigt att, på sätt även i kommitténs motiv framhållits, vissa yttringar av propaganda eller hets mot grupper av befolkningen kunde bliva föremål för straffrättsligt ingripande enligt andra bestämmelser i förslaget, liksom fallet även vore enligt gällande rätt. Hovrätten ville slutligen framhålla att, intill dess i tryckfrihetsförordningen upptagits en motsvarighet till den här föreslagna bestämmelsen, denna icke torde vara av alltför stort värde. Hovrätten över Skåne och Blekinge har erinrat om att hovrätten i yttrande över den förutnämnda promemorian 1943 tillstyrkt den då ifrågasätta lagstiftningen, i vad den avsåge förföljelse på grund av härstamning, men avstyrkt den i övrigt. Erfarenheterna under den mellanliggande tiden hade icke styrkt antagandet, att lagstiftning i ämnet vore påkallad. De ifrågavarande företeelserna syntes på annat sätt kunna bliva föremål för tillbörlig straffrättslig reaktion. Det förefölle därför tveksamt, huruvida den nu föreslagna "bestämmelsen om hets mot folkgrupp borde införas i strafflagen. Bestämmelsens utformning i och för sig syntes emellertid hovrätten icke giva anledning till erinran. Föreningen Sveriges stadsdomare har, under hänvisning till att föreningen i yttrande över 1943 års promemoria avstyrkt lagstiftning av nu ifrågavarande slag, förklarat sig vidhålla detta avstyrkande, enär det föreslagna stadgandet vore icke blott överflödigt utan även kunde komma att motverka sitt syfte. Rådhusrätten i Göteborg har uttalat, att den kritik som tidigare från olika håll framställts mot lagstiftning av förevarande slag syntes böra ha åstadkommit tillräcklig motivering för att frågan härom icke skulle återupptagas. Att såsom här föresloges införa ett helt nytt brottsobjekt, nämligen en folkgrupp, måste i och för sig anses som betänkligt. Rådhusrätten funne, att