stadgande härom begränsas till sådana grova fall som väcka allmän anstöt, torde några avgörande principiella betänkligheter icke behöva möta. 1944 års tryckfrihetssakkunniga ha erhållit i uppdrag att överväga möjligheten att förhindra spridning bland barn och ungdom av skrifter med mer eller mindre pornografiskt innehåll, varvid såväl möjligheten att förbjuda utsändandet som andra utvägar att förhindra spridningen skola undersökas.. Då den förekommande propagandan av antisemitiskt och annat hithörande slag, som ofta är av sadistisk natur, står pornografien nära, synes det lämpligt att de tryckfrihetssakkunniga utsträcka sina undersökningar till att avse även hithörande fall.
Paragrafen svarar mot 8 § i kommittéförslaget, varest upptagits ett stadgande att den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt, skall för brott mot trosfrid dömas till böter eller fängelse.
I kommittéförslaget är denna paragraf den enda motsvarigheten till stadgandena Li det nuvarande om religionsbrott handlande 7 kap. strafflagen. Enligt detta straffas, i 1 § den som genom att häda Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän förargelse, i 2 § den som gör gäckeri av gudstjänsten så att allmän förargelse därav kommer samt i 3 § den som under sabbatstid idkar arbete som uppskov tåla kan. Slutligen skall enligt 4 § den omständigheten att brott begås under sabbatstid anses som försvårande.
Kommittén har funnit att av dessa stadganden bestämmelserna om sabbatsbrott i 7: 3 och 4 icke borde upptagas i en ny strafflag. Bestämmelsen i 7: 3 hade på senare tid kommit alltmera ur bruk. Arbetslagstiftningen hade övertagit en del av den uppgift som bestämmelsen från början haft. Där åtal någon gång anställts för arbete på sabbatstid, hade paragrafen för att den icke skulle komma i strid med den allmänna rättsuppfattningen av domstolarna givits en mycket begränsad innebörd. Kommittén har emellertid påpekat, att straffbudet mot förargelseväckande beteende utgjorde ett skydd jämväl för sabbatsfriden. Ett beteende som under andra förhållanden skulle gå straffritt kunde nämligen, om det förekomme under sabbatstid eller i störande närhet av pågående gudstjänst, bliva att anse såsom förargelseväckande beteende och därmed straffbart. Enligt kommitténs mening kunde därför de intressen, som bestämmelsen i 7: 3 under nutida förhållanden hade att skydda, tillräckligt verksamt och samtidigt på ett smidigare sätt tillgodoses genom stadgandet om straff för förargelseväckande beteende. Icke heller bestämmelsen i 7: 4 syntes böra bibehållas. Däremot har kommittén ansett, att 7: 1 och 2 borde erhålla en motsvarighet i den nya strafflagen. Kommittén har därvid funnit, att straffskyddet borde värna icke blott statskyrkan utan även andra i riket erkända religionssamfund. Att med straffskydd omhägna trosläror såsom sådana vore emellertid icke lämpligt, utan vad som borde skyddas ansåge kommittén vara sådant
