Samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Gävleborgs län. Föreningen Sveriges landsfogdar har framhållit, att det med nuvarande lag kunnat visa sig mycket svårt att i vissa fall avgöra, huruvida en persons spritpåverkan varit så hög att han kunnat anses ha gjort sig skyldig till fylleri. En viss ledning hade man dock haft däri, att för fylleri ansetts vara utmärkande att den druckne skulle förråda sig genom sina åtbörder eller sin orediga sinnesförfattning. De i gällande lag använda uttrycken "överlastad" och "drucken" finge emellertid enligt allmänt språkbruk anses innefatta ett krav på högre spritpåverkan än det av kommittén föreslagna ordet "berusad". Ur denna synpunkt förefölle kommitténs förslag sålunda vara att föredraga. Å andra sidan vore icke sistnämnda ord entydigt, utan samma svårigheter syntes alltjämt i tveksamma fall uppkomma, då det gällde att avgöra huruvida en persons spritpåverkan kunde betecknas som fylleri. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida man icke alltjämt bonde för straffbarhet uppställa det kravet att berusningen skulle ha tagit sig uttryck i vissa åtbörder eller i en oredig sinnesförfattning. Sveriges advokatsamfund har i fråga om handlingsbeskrivningen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt tillräckliga skäl för ändring av det sakliga innehållet i nuvarande 18: 15.
Beträffande därefter kommittéförslagets bestämning av brottsplatsen vid fylleri har justitiekanslersämbetet funnit, att uttrycket "plats där hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående" syntes kunna giva anledning till invändningar i så måtto, att det straffbara området därigenom utvidgades till att omfatta även fall mot vilka straffrättsligt ingripande icke torde böra ske. Detta kunde ej sällan vara förhållandet beträffande fylleri på rent enskilt område. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida i detta hänseende någon utvidgning i förhållande till gällande lag vore påkallad. Ordningsmakten borde visserligen kunna ingripa mot sådant fylleri på enskild plats vilket vore störande för omgivningen, men möjlighet härtill syntes ha skapats genom den av kommittén i det följande föreslagna bestämmelsen om straff för förargelseväckande beteende. Där denna icke bleve tillämplig, syntes fylleri på enskild plats icke böra bestraffas. Föreningen Sveriges häradshövdingar har funnit det oriktigt att göra frågan om straff beroende av att någon lätteligen kunnat iakttaga gärningsmannens tillstånd eller beteende, oberoende av var denne befunnit sig. Detta skulle nämligen medföra, att straff även kunde ådömas den som uppträdde berusad i sitt hem, så snart förhållandet lätt kunde iakttagas av förbipasserande, exempelvis genom en dörr eller ett fönster, och detta oberoende av huruvida någon verkligen sett honom. En sådan konsekvens vore icke tillfredsställande. Överhuvudtaget syntes alldeles särskilt olämpligt att utan tvingande skäl utvidga straffbarheten i fråga om brottsgrupper såsom denna, vilken, jämte förargelseväckande beteende, innefattade det ojämförligt största antalet begångna brott och dessutom så nära berörde medborgarnas privata liv. Sveriges advokatsamfund har även i fråga om brottsplatsen såsom sin mening uttalat, att kommittén icke förebragt
