härskande uppfattning handlingen med hänsyn till avfattning och utstyrsel framträda i sådant skick, som gåve vid handen att den i ändamål att tjäna till bevis framställts av en åtminstone relativt bestämd eller bestämbar person som dess utställare. Alla handlingar som uppfyllde dessa krav åtnjöte emellertid icke skydd mot förfalskning enligt de ifrågavarande lagrummen. Lagen hade nämligen icke själv uppställt något enhetligt begrepp av skyddade handlingar utan endast i de olika paragraferna straffbelagt förfalskning av särskilda grupper av handlingar. Det kunde sålunda erinras om att allmänna expeditionshandlingar vilka avsåges i 12: 2 och 3 måste vara "utgivna" i något offentligt rättssubjekts namn; handlingar av denna art, som ännu icke blivit utgivna, åtnjöte alltså icke skydd. Enskilda räkenskaper, protokoll och liknande handlingar, som upprättats inom ekonomiska företag eller inom enskilda sammanslutningar av annan art, omnämndes ingenstädes såsom straffskyddade, försåvitt de icke vore hänförliga till handelsböcker. Detsamma gällde om avskrifter, vare sig de upprättats av någon myndighet eller tjänsteman eller av enskild person. Enskilda intyg och därmed jämförliga handlingar, vilkas utställare med hänsyn till den i handlingen intagna förklaringen icke vore opartisk utan uppträdde i egen sak, hade endast med svårighet låtit sig inordna under någon av lagens bestämmelser. Av dessa exempel, som skulle kunna mångfaldigas, framginge att den med lagens uppställning följande begränsningen av straffskyddet till endast vissa grupper av handlingar ofta måste anses godtycklig och omotiverad.
Kommittén har därför föreslagit en övergång till ett mera enhetligt begrepp straffskyddade handlingar, på det sättet nämligen att till en början alla handlingar, som upprättats till bevis, skulle erkännas såsom förfalskningsföremål. Till klargörande av denna allmänna begreppsbestämning ha emellertid i den föreslagna lagtexten även angivits några typiska exempel på hithörande handlingar. Redan medtagandet av alla till bevis upprättade handlingar eller s. k. avsiktsurkunder torde, såsom av det förut sagda framgår, på några punkter innebära en utvidgning av straffskyddet i förhållande till gällande rätt. Även en annan utvidgning av större principiell betydelse har kommittén emellertid funnit påkallad, i det förslaget utsträcker straffskyddet till handlingar, vilkas innehåll i det särskilda fallet är av betydelse såsom bevis men vilka icke framträda såsom tillskapade för att tjäna till bevis. Detta innebär en principiell nyhet, eftersom enligt nuvarande lag handlingar som icke äro upprättade till bevis, s. k. tillfällighetsurkunder, icke i något fall åtnjuta skydd mot förfalskning. Tillfällighetsurkundernas utestängande från straffskyddet har kommittén funnit oegentligt redan av det skälet att i fråga om avsiktsurkunder gällande rätt låter straff för förfalskning inträda icke blott då den falska produkten begagnas för sådan bevisning för vilken en handling av ifrågavarande slag upprättas, såsom då ett skuldebrev åberopas för att styrka en fordran eller ett testamente för att stödja ett anspråk på del i kvarlåtenskap, utan även då handlingen användes för helt annan bevisning, t. ex. för att styrka ett alibi i brottmål, ett släktskapsförhållande eller eljest någon omständighet, som alls icke
