tjäna till bevis för dem som känna till detsamma och den funktion för vilken det är avsett. I fråga om deras uppgift inom omsättningen och rättslivet kunna tre olika grupper av märken urskiljas. En grupp kännetecknas av att dithörande märken utsäga något om ett förhållande som ligger utanför märket eller det föremål, varmed detta förbundits, t. ex. att en person äger någon viss rättighet eller att en viss prestation eller annan åtgärd blivit verkställd. Sådana märken, bl. a. tryckta järnvägsbiljetter och kassaregisterkvitton, kunna benämnas bevismärken. En annan grupp märken fullgör en liknande funktion, men endast under förutsättning att de anbragts på ett annat föremål.. Denna grupp, till vilken bl. a. höra guld- och silverstämplar samt justeringsmärken på mått och vikter, kan lämpligen betecknas såsom kontrollmärken. För en tredje grupp märken slutligen är utmärkande, att de, fristående eller på visst sätt anbragta, omedelbart medföra en viss rättslig eller ekonomisk verkan, som i omsättningen är knuten till själva märket. Dessa märken, vilka äro att beteckna som värdemärken och på vilka frimärken utgöra exempel, äro ofta bärare av ett bestämt penningvärde.
Enligt den gällande rätten, 12: 7 och 8, åtnjuta alla dessa märken straffskydd mot förfalskning, endast om de äro allmänna, d. v. s. utgivna eller framställda som ett led i statlig eller kommunal verksamhet. Till följd härav har gränsdragningen mellan handlingar och märken blivit av stor betydelse för straffskyddet för enskilda bevismedel. Kommittén har emellertid framhållit, hurusom gränsen mellan handlingar och vissa märken, särskilt bevismärken, enligt sakens natur icke är skarp. En handlings språkliga form kan nämligen alltmera förenklas, så att handlingen slutligen övergår till att bliva ett märke. Vidare har det icke kunnat undvikas, att bevismedel med nära inbördes frändskap blivit föremål för olika behandling. Biljetter vid enskilda järnvägar ha t. ex. ibland erhållit straffskydd såsom handlingar, ibland blivit oskyddade såsom enskilda märken. Även kassakvitton utgöra ibland handlingar, ibland märken. Också beträffande allmänna bevismedel, t. ex. ransoneringskort och statens järnvägars biljetter, har det inträffat att de i vissa fall hänförts till handlingar och i andra till märken. För att undanröja de olägenheter, som sålunda äro förbundna med gällande rätts ståndpunkt i denna del, har kommittén likväl icke funnit erforderligt att med handlingar såsom förfalskningsföremål jämställa alla enskilda märken. Ett behov härav har kommittén nämligen endast ansett föreligga beträffande bevismärken och har därför föreslagit, att märken såsom förfalskningsföremål uppdelas sålunda att bevismärken sammanföras med handlingar och liksom dessa erhålla skydd vare sig de äro allmänna eller enskilda. Den exemplifiering av hithörande märken som upptagits i lagtexten är avsedd att giva vid handen att stadgandet åsyftar märken som på ett typiskt sätt fylla samma funktion som handlingar, nämligen att förmedla ett icke alltför obetydligt föreställningsinnehåll. Med biljett har kommittén här avsett ej blott biljetter till järnvägar och andra transportmedel utan även inträdesbiljetter till teatrar, muséer och liknande platser. Legitimationstecken kunna utfärdas av såväl myndigheter som enskilda företag; även om sådana tecken icke äro handlingar
