utan blott märken skola de alltså enligt kommittéförslaget åtnjuta samma straffskydd. Ransoneringskort har kommittén funnit böra särskilt nämnas, eftersom deras behandling i praxis vållat starka tvivelsmål. Likartade med dem äro, enligt vad kommittén vidare uttalat, de i rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade motböckerna i de delar, i vilka införas anteckningar om inköpsrättens begagnande. Kassakvitton och mottagningsbevis äro enligt kommittén ofta att anse som handlingar men ha, enligt vad kommittén vidare framhåller, i många fall ingen språklig form i egentlig mening, särskilt om de framställts på mekanisk väg. De i lagtexten sålunda anförda exemplen äro icke avsedda att vara uttömmande utan endast vägledande. Exemplen ha av kommittén valts på sådant sätt, att det av dem får anses framgå, att i fråga om märken här kräves att de skola ha karaktären av avsiktsurkunder. Härigenom har kommittén ansett sig ha begränsat det nu ifrågavarande straffskyddet för märken till vad som med bestämdhet kunde betraktas som nödvändigt.
Såsom sammanfattande beteckning för de i 12: 1 i kommittéförslaget behandlade förfalskningsföremålen har införts ordet "urkund". Då språkbruket icke har något bestämt urkundsbegrepp, har kommittén ansett sig oförhindrad att bestämma begreppet så att det omfattar de här upptagna föremålen. Med urkunder försrtås alltså i kommittéförslaget handlingar med betydelse som bevismedel, även om de ej blivit särskilt framställda för detta ändamål, samt sådana med handlingar nära överensstämmande bevismärken, som förut sagts.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna om straff för urkundsförfalskning göra icke någon skillnad mellan inländska och utländska urkunder. Även detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt. I denna upptages en särskild bestämmelse om förfalskning av handling, som utfärdas av offentlig [myndighet i främmande stat, varemot bestämmelserna om enskilda handlingar avse både inländska och utländska sådana samt skyddet för allmänna märken gäller utländska sådana endast i den mån särskilt förordnande därom meddelats för viss främmande stat.
Vad härefter angår det stadium på vilket urkundsförfalskning blir straffbar, innebär förslaget en viktig ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt denna kräves nämligen vid förfalskning av andra handlingar än allmänna arkivhandlingar i 12: 1 för straffbarhet att den skyldige begagnat den falska handlingen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Vid märkesförfalskning inträder däremot enligt nuvarande 12: 7 straff, även om bruk ej blivit gjort av det förfalskade. Denna den gällande rättens ståndpunkt i fråga om handlingsförfalskning har kommittén icke funnit tillfredsställande. Kommittén har härom uttalat, att det visserligen vore uppenbart att i många fall ett inskridande mot en handlingsförfalskning icke kunde komma i fråga förrän det förfalskade blivit begagnat, helt enkelt därför att förfarandet dessförinnan ej bleve känt för någon annan än förfalskaren själv, men att lika tydligt i andra fall ett inskridande på ett tidigare stadium vore både möjligt och påkallat. Som exempel härå kunde nämnas en i stor skala,
