kanske yrkesmässigt, bedriven förfalskning av pass eller dylika legitimationshandlingar eller ock av sådana värdepapper som statsobligationer i mindre valörer. Vidare märktes att förfalskning i många fall medförde en fullt definitiv skada, innan något begagnande skett. Detta vore oftast händelsen, då förfalskning skedde genom förändring av ett förut existerande äkta bevismedel. I överensstämmelse med flera utländska lagar har kommittén därför föreslagit, att i fråga om all urkundsförfalskning brottet skall anses fullbordat i och med att själva förfalskningsåtgärden har ägt rum.
I fråga om förfalskningsåtgärden anknyter kommittéförslaget i huvudsak till gällande rätt. De först i förslaget nämnda handlingsformerna att skriva annans namn och att falskeligen förskaffa sig annans underskrift ha sålunda direkt motsvarighet i den nuvarande lagen. Något uttryckligt påpekande av att här med "annan" avses såväl verklig som diktad persons namn har kommittén icke ansett erforderligt. Med det i förslaget därefter upptagna fallet, att falsk urkund framställes "annorledes", avses framför allt förfalskning av handlingar som icke äro försedda med namnunderskrift och av bevismärken, vilka ju mycket ofta sakna signatur eller dylik skriven beteckning av utställaren. Avgörande för huruvida en sådan urkund skall anses såsom falsk blir huruvida den framställts av någon därtill behörig person eller ej. De sist upptagna båda fallen, att äkta urkund falskeligen ändras eller utfylles, innefatta icke någon saklig nyhet i förhållande till gällande rätt.
Den utsträckning av det straffbara området som i kommittéförslaget skett, såväl därigenom att kretsen av föremål som skyddas mot förfalskning vidgats som därigenom att straff skall kunna inträda redan i och med att förfalskningsåtgärden vidtagits, har krävt en motvikt för att icke verkningarna av de nya bestämmelserna skola bliva alltför vittgående. Kommittén har därför knutit straffbarhetens inträde till den förutsättningen att förfalskningsåtgärden skall ha inneburit fara i bevishänseende. Häri ligger till en början ett krav på den falska produktens yttre beskaffenhet, nämligen att det förfalskade skall ha sådan grad av likhet med en äkta urkund att det är något så när sannolikt att en förväxling kan ske eller det förfalskade eljest tagas för äkta. Framför allt är emellertid rekvisitet fara i bevishänseende avsett att ersätta den nuvarande lagens krav på att den brottslige skall ha begagnat förfalskningen sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra. Denna förutsättning för straffbarhet anses innebära, att den brottslige utöver det att han har vanligt uppsåt skall handla för att åstadkomma nytta eller skada. Kommittén har i stället funnit, att den som med vilja och vetskap åvägabringar en farlig situation bör vid urkundsförfalskning liksom vid manga andra brott, t. ex. bedrägeri och förskingring, straffas även om det icke kan bevisas att han haft syfte att åstadkomma skada. Däremot har kommittén icke ansett påkallat att i den motsatta situationen såsom nuvarande lag straffa den blotta onda viljan. Kommittén har vidare även framhållit svårigheten av att åstadkomma tillförlitlig utredning om ett särskilt syfte vid sidan om uppsåtet. Genom att i stället införa kravet på fara i bevishänseende har kommittén ansett sig uppställa en objektiv bestämning av brottet, vilken på vanligt sätt skall omfattas av det brottsliga uppsåtet.
