sådana yttre omständigheter som papperets beskaffenhet e. dyl. är av betydelse ur bevissynpunkt.
Vad slutligen angår frågan, om jämväl förfalskning av bevismärken bör bestraffas som urkundsförfalskning, föreligga, såsom kommittén framhållit, ofta betydande vanskligheter att draga en gräns mellan handlingar och märken. En järnvägsbiljett framställes exempelvis vanligen helt med maskin och är då att anse som ett märke, men när biljetten, såsom stundom sker, delvis skrives för hand skulle den enligt doktrinär uppfattning vara en handling. Tydligen bör en biljettförfalskning behandlas lika vare sig biljetten är av ena eller andra slaget. Detsamma gäller exempelvis legitimationskort. Jag anser därför, i likhet med kommittén, att med handlingar böra likställas legitimationskort, biljetter och dylika bevismärken. Följaktligen böra hit hänföras även ransoneringskort, vilkas nuvarande ställning i förfalskningshänseende varit föremål för mycken tvekan i praxis. Detta torde bliva klart utan särskilt stadgande. Man kan alltså undvika att i lagtexten nämna ransoneringskort, vilka synas mig vara av alltför krisbetonad natur för att passa såsom exempel i nu förevarande sammanhang. För att framhålla att bevismärkena, vilka ofta röra förhållanden av mindre vikt, givetvis icke överlag böra anses i straffbarhetshänseende likställda med betydelsefulla handlingar ha icke heller kassakvitton och liknande mottagningsbevis nämnts som exempel i definitionen av urkundsbegreppet i 1 §. Sådana bevismärken ha i stället angivits i 2 § såsom exempel på fall, där en förfalskning i regel bör bedömas såsom ringa urkundsförfalskning. Att märka är också att förfalskning av bevismärken överhuvud bör anses falla inom det straffbara området allenast i den mån märket må anses jämförligt med en handling. Detta framgår i lagtexten av uttrycket "dylikt bevismärken".
I kommittéförslagets 2 § har inrymts en bestämmelse, att där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter. Vid bedömandet, huruvida urkundsförfalskning är ringa, skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt eller gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.
Det överensstämmer med den indelning, som kommit till användning i de nya strafflagskapitlen angående förmögenhetsbrott, att i kommittéförslaget urkundsförfalskning blivit föremål för en gradindelning, sålunda att 1 § avser normalfallen, 2 § ringa fall och 3 § grova fall. Avgörande för huruvida en gärning skall anses falla under den ena eller andra paragrafen, är såsom vid förmögenhetsbrotten en värdering av brottsfallet i dess helhet och icke något särskilt enstaka kännetecken därpå. Bland omständigheter som skola beaktas vid denna prövning har i kommittéförslaget även framhållits den förfalskade urkundens större eller mindre vikt.
