Denna paragraf motsvarar 5 § i kommittéförslaget. Kommittén har därstädes upptagit ett stadgande om straff för undertryckande av urkund. Sådant brott föreligger enligt kommitténs förslag, där någon förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund, varöver han ej äger förfoga, samt åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffet har föreslagits skola vara högst straffarbete i två år eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst fyra år.
Någon enhetlig bestämmelse som svarar mot det sålunda föreslagna stadgandet finnes icke i gällande rätt. I 12: 1 stadgas straff för den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, förstör allmän arkivhandling; härtill ansluta sig bestämmelser i 8: 18 och 19 om straff för att undanhålla eller fördärva vissa statshandlingar av betydelse för rikets förhållande till främmande makt. Dessutom finnes i 12: 5 a ett stadgande om straff för den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de handlingar, å vilka den grundar sig.
Kommittén har funnit, att detta straffskydd hör utvidgas därhän att alla bevismedel, som omfattas av bestämmelserna om urkundsförfalskning, också bliva skyddade mot angrepp i form av förstörande och andra åtgöranden som medföra att de icke längre kunna användas till bevis. Brottsområdet är emellertid begränsats genom att som förutsättning för straffbarhet uppställts, att fråga skall vara om en urkund, varöver gärningsmannen ej äger förfoga. Innebörden av denna bestämning hänför sig enligt kommitténs motiv närmast till frågan huruvida den handlande på grund av äganderätt eller dylik materiell rätt är herre över urkunden. Enligt vad kommittén vidare anfört vore emellertid att märka, att även den som ägde en urkund kunde på grund av dennas betydelse för bevisning sakna rätt att fritt förfoga över urkunden, i varje fall utan samtycke av annan intressent, t. ex. en motpart i rättegång; de närmare reglerna härom vore likväl icke av straffrättslig natur utan tillhörde processrätten, kontraktsrätten o. s. v. Liksom i råga om urkundsförfalskning har kommittén vidare även här såsom brottsrekvisit uppställt fara i bevishänseende och under hänvisning härtill avstått från att upptaga det nuvarande kravet på särskilt uppsåt hos den brottslige. De av kommittén i nu förevarande paragraf föreslagna straffsatserna av högst straffarbete i två år för normalfallen och straffarbete i högst fyra år för grova fall innebära en väsentlig sänkning av straffen enligt motsvarande lagrum i gällande rätt. Maximistraffet är sålunda i 8: 18 livstids straffarbete, i 12: 1 straffarbete i åtta år och i 12: 5 a straffarbete i fyra år. Så stränga straff har kommittén icke funnit erforderliga. I fråga om de sällsynta fallen av förfalskningsbrott som vore farliga för rikets säkerhet har det sålunda synts kommittén, att vid deras bestraffning i egenskap av förfalskning straffet icke borde utmätas med hänsyn till deras farlighet ur annan synpunkt.
I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha föreningen
Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framställt samma
in
