Det sålunda föreslagna stadgandet har hälsats med stor tillfredsställelse av akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening. Båda dessa remissinstanser ha emellertid vidare förklarat det vara angeläget, att skydd bereddes icke endast för en konstnärs egen signatur utan även för sådant signerande av en avliden konstnärs verk som skedde genom de efterlevande eller boutredningsmannen i fall då konstnären icke själv medhunnit att anbringa sin signatur på verket. Sådant signerande genom arvingarna eller boutredningsmannen brukade, enligt vad konstföreningen uppgivit, ske genom anbringande av konstnärens namn i typografiskt utförande eller facsimile och åstadkommas med gummistämpel eller dylikt hjälpmedel. Samtidigt brukade i vissa fall på baksidan av konstverket lämnas. intyg av dödsboet, att konstverket vore äkta. För den händelse tvekan skulle råda, huruvida signerande av nu ifrågavarande slag täcktes av uttrycket "namnteckning eller annan signatur" i den föreslagna lagtexten, hemställdes om ett förtydligande av denna i sådan riktning. Akademien har vidare vänt sig mot vad kommittén uttalat därom att den konstnär som anbringade sin signatur på ett verk som härrörde från någon annan såsom upphovsman icke skulle straffas enligt nu förevarande paragraf. Det förefölle akademien svårt att förstå, varför i detta fall vederbörande icke i samma grad finge anses ha gjort sig skyldig till brott mot allmänheten som om han obehörigen signerat verket med någon annans namn. En komplettering av paragrafen i denna del syntes därför akademien vara behövlig. Till falsk signering av nu ifrågavarande slag finge emellertid icke hänföras fall, då den signerande konstnären i större eller mindre omfattning anlitat medarbetare för genomförande av en fysiskt krävande uppgift. Konsthistorien lämnade många vittnesbörd om sådant samarbete, som ofta även varit formen för en pedagogisk gärning och varvid konstnärens rätt att signera resultatet av arbetet icke ifrågasatts. I fråga om brottsbeskrivningen har vidare Svea hovrätt anmärkt, att det av den föreslagna lagtexten icke klart framginge att den omständigheten, att man genom anbringande av den falska signaturen gåve sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, skulle på sätt kommittén i motiven uttalat innefatta ett krav på fara i bevishänseende.
Beträffande paragrafens straffskala ha akademien för de fria konsterna och Sveriges allmänna konstförening hemställt, att denna måtte begränsas nedåt genom införandet av något straffminimum.
För akademiens synpunkter på huru det borde förfaras med konstverk som blivit föremål för signaturförfalskning har redogjorts under 2: 17 i departementsförslaget.
Departementschefen.Huruvida förfalskning av konstnärers signaturer å sina verk kan
bestraffas såsom förfalskningsbrott eller ej, har varit föremål för åtskillig
tvekan. I domstolspraxis har signatur å målning ansetts vara ett intyg och
ansvar enligt nuvarande 12: 5 ådömts (N. J. A. 1942 s. 559). Det
