lämpligaste synes mig vara att, såsom kommittén föreslagit, i strafflagens förfalskningskapitel nu upptaga ett särskilt stadgande om straff för förfalskning av signaturer på konstverk och därmed jämförliga föremål. Stadgandets plats anser jag emellertid böra vara redan omedelbart efter paragraferna om urkundsförfalskning och förfalskning av bevismärken, med vilka brottstyper signaturförfalskning synes förete närmare släktskap än med de längre fram i kapitlet behandlade brotten.
I fråga om brottsbeskrivningen finner jag straff böra inträda, förutom för anbringande av falsk signatur, för att någon förändrar en signatur så, att den ger sken av att annan signerat konstverket, eller att någon t. ex. borttager ordet kopia och därigenom ger en tavla sken av att vara ett signerat original. Detta har i departementsförslaget uttryckts genom tillägg av orden "eller eljest förfalskar". Det av konstakademien och Sveriges allmänna konstförening särskilt framhållna fallet, att förfalskning sker av sådan signering av en avliden konstnärs verk som utföres genom dödsboets försorg, omfattas även utan uttryckligt omnämnande av den föreslagna lagtexten, såvitt fråga om en form av signering som är ägnad att hos den med förhållandena obekante uppväcka föreställningen att signaturen härrör från konstnären själv. En principiellt mera tilltalande form för signering genom dödsboet är emellertid, att signeringen framstår såsom ett intyg av boutredningsmannen eller dödsbodelägarna om att konstverket utförts av den avlidne. Förfalskning av en sådan signering blir att bedöma såsom förfalskning av andra intyg, d. v. s. såsom urkundsförfalskning enligt 1 §. Akademien och föreningen ha vidare påfordrat, att paragrafen måtte göras tillämplig även på den konstnär som med sitt eget namn signerade ett verk som hade en annan upphovsman. Liksom kommittén finner jag emellertid att, i överensstämmelse med det sätt varpå övriga i förfalskningskapitlet upptagna brott konstruerats, under signaturförfalskning böra ingå endast sådana fall, där någon olovligen förfalskar annans signatur. En konstnär måste, såsom akademien och föreningen själva påpekat, anses ha rätt att signera ett verk även om han i viss omfattning anlitat medarbetare. Har åter någon helt oberättigat signerat en annans verk med sitt namn och innebär åtgärden fara i bevishänseende, kan ansvar ifrågakomma för osant intygande enligt 13: 11 i departementsförslaget. Vad härefter angår Svea hovrätts påpekande, att lagtexten icke gåve vid handen att en förutsättning för straffbarhet vore fara i bevishänseende, synes mig denna förutsättning framgå av kravet, att någon genom signaturförfalskningen ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket. I departementsförslaget framgår detta även indirekt av 12 §.
I fråga om straffskalan har jag, i betraktande av de många allvarliga fall av signaturförfalskning som under senare år inträffat på den svenska konstmarknaden, funnit att straffmaximum bör sättas högre än det av kommittén föreslagna maximum av straffarbete i två år. Jag förordar därför i stället ett högsta straff av straffarbete i fyra år. För ringa fall har skalan emellertid synts mig kunna begränsas till fängelse eller böter.
