Konstakademiens och Sveriges allmänna konstförenings hemställan om ett särskilt straffminimum har såtillvida tillgodosetts, att normalskalan icke upptager lägre straff än fängelse.
Till frågan om utbjudande eller saluhållande av verk med falsk signatur återkommer jag vid 9 §.
Förevarande paragraf motsvarar kommittéförslagets 6 §. I dennas första stycke har kommittén upptagit ett stadgande, att var, som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt, minskar mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, skall för penningförfalskning dömas till straffarbete från och med ett till och med åtta år. För det fall, att han ej hade uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas eller brottet eljest. är att anse såsom ringa, har straffet emellertid föreslagits skola vara straffarbete i högst två år eller fängelse. Vad i första stycket sägs skall enligt andra stycket också gälla, där någon utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, skall emellertid straffet blott vara fängelse eller böter.
Paragrafen motsvarar i gällande rätt 12: 12–17. I förhållande till dessa stadganden, vilka på ett detaljerat sätt skilja mellan olika slag av mynt och sedlar samt mellan olika former av förfalskning av dessa föremål, innefattar kommittéförslaget ett förenhetligande av brottsbegreppet. I motsats till förhållandet vid urkundsförfalskning har kommittén icke i fråga om penningförfalskning uppställt något krav på att åtgärden skall ha medfört fara i bevishänseende. I denna del föreligger överensstämmelse med gällande rätt. Kommittén har "härom uttalat, att det måste anses att varje förfalskning av penningar erbjuder en viss fara för missbruk, bland annat därför att penningarna till skillnad från urkunder äro användbara i var mans hand och att det, även om tillverkaren någon gång icke haft för avsikt att sätta det förfalskade i omlopp, så gott som alltid förelåge någon risk för att så skulle ske genom någon annan. För förfalskningsansvar förutsattes emellertid här som eljest, att den vidtagna åtgärden vore ägnad att vilseleda. Den som sloge hål i ett mynt för att begagna det som prydnad skulle sålunda icke kunna dömas till ansvar för minskande av mynt, eftersom den verkställda förändringen utan vidare kunde iakttagas.
Liksom enligt den gällande rätten inträder enligt kommittéförslaget straffbarheten redan i och med själva förfalskningsåtgärden. Beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet reglerar gällande rätt olika fall på olika sätt. I fråga om eftergörande av mynt eller sedel ävensom sedelförfalskning genom förändring av riktig sedel kräves för straffbarhet endast vanligt uppsåt, men om av omständigheterna framgår, att det ej skett i bedräglig avsikt, skall endast bötesstraff inträda. I fråga om minskande av metalliskt mynt erfordras däremot för straffbarhet, att gärningen skett i bedräglig avsikt. Att kommittéförslaget ej bibehållit denna olikhet, har av kommittén motiverats med att varje fullbordad penningförfalskning syntes i
