subjektivt hänseende vara i så hög grad förkastlig och även vara så farlig, att straff borde inträda även om gärningsmannen icke haft för avsikt att svikligen utprångla det förfalskade. Den gällande rätten låter slutligen enligt 12: 15 i ett fall straffrihet inträda på grund av en senare åtgärd från den skyldiges sida, nämligen då eftergörande m. m. prövas ej ha skett i bedräglig avsikt och den skyldige av egen drift förstört det eftergjorda eller förändrade eller förebyggt all skadlig verkan därav. Kommittén har funnit den härunder liggande tanken vara, att gärningsmannen genom sin efterföljande åtgärd visat att någon fara icke förelåg. Varje myntförfalskning vore emellertid enligt kommitténs mening att anse såsom farlig, och någon rimlig anledning, varför den ändock skulle få företagas strafflöst, läte sig icke påvisa. Kommitténs förslag upptager därför icke någon bestämmelse om straffrihet i det nu ifrågavarande fallet.
Vad angår straffen för olika slag av penningförfalskning enligt gällande rätt äro dessa mycket stränga. För förfalskning av guldmynt är maximistraffet sålunda åtta års straffarbete, för sedelförfalskning straffarbete i tio år; det normala minimistraffet i dessa fall är straffarbete i fyra år. Dessa straffsatser ha synts kommittén onödigt stränga. Ett så högt minimum kunde i vart fall icke bibehållas om man i ett sammanhang behandlade förfalskning av alla slags penningar och alla därvid förekommande gärningsformer. För normala fall av penningförfalskning har kommittén därför föreslagit en straffsats av straffarbete i lägst ett och högst åtta år. Till strängare bestraffning av grova fall har kommittén ej funnit tillräcklig anledning. Däremot har kommittén ansett erforderligt att för ringa fall av brottet uppställa en lindrigare straffskala, omfattande straffarbete i högst två år eller fängelse. Då därvid såsom exempel på ett ringa fall angivits, att gärningsmannen ej hade avsikt att det förfalskade skulle utprånglas, har en viss anslutning skett till den gällande rättens lindrigare behandling av vissa fall, i vilka den brottslige ej handlat i bedräglig avsikt. Kommittéförslaget har däremot, i den mån det endast gäller de subjektiva förutsättningarna, såsom villkor för strafflindringen uppställt frånvaron av varje slags uppsåt att utprångling skulle komma att ske; även eventuellt uppsåt kommer sålunda här i betraktande.
Angående denna paragraf i kommittéförslaget ha fullmäktige i
riksbanken uttalat, att de här upptagna, i förhållande till gällande rätt väsentligen
förenklade bestämmelserna om penningförfalskning icke givit fullmäktige
anledning till erinran. Stockholms rådhusrätt har framhållit, att
enligt kommittéförslaget den som eftergjorde ett gällande mynt för nöjes skull eller
för att låta det ingå i sin myntsamling skulle dömas lägst till fängelse, och
detta även om han strax efter myntets färdigställande förstörde detsamma.
Då jämlikt nuvarande 12: 15 penningförfalskning utan bedräglig avsikt
bestraffades endast med böter och, om gärningsmannen frivilligt förstörde
det förfalskade, lämnades straffri, ifrågasatte rådhusrätten huruvida icke
nu berörda fall av penningförfalskning i kommittéförslaget bedömts väl
strängt.
