följaktligen endast offentlig kontrollmärkning. Härmed förstås, enligt vad i kommitténs motiv vidare uttalats, sådan märkning som handhaves antingen av offentliga funktionärer eller av enskilda med stöd av offentlig auktorisation, t. ex. S-märkningen av elektriska apparater genom enskilda näringsidkare.
Att märka är vidare, att kommittéförslaget icke gör någon skillnad mellan in- och utländska värde- eller kontrollmärken. Denna ståndpunkt har av kommittén motiverats med att uppgiften för straffbestämmelsen här liksom vid förfalskningsbrotten överhuvud vore att bereda skydd, icke åt något slags ensamrätt för de subjekt som rätteligen hade att handhava märkningsförfarandet utan åt allmänhetens intresse av att kunna hysa tilltro till märkena; även om detta intresse praktiskt sett vore mest betydande i fråga om inhemska märken, bestode likväl ett intresse av alldeles samma art beträffande utländska märken, i den mån dessa eller med dem märkta föremål vunne utbredning härstädes.
I fråga om beskrivningen av själva den brottsliga handlingen föreligger enligt kommittéförslaget den skillnaden i förhållande till gällande rätt att beträffande värdemärken straffbarhet för förfalskning skall inträda redan i och med att ett sådant märke eftergjorts och sålunda icke såsom för närvarande gjorts beroende av om det falska märket blivit anbragt på något sådant föremål, för vilket märken av ifrågavarande art äro avsedda. Kommittén har nämligen funnit att i fråga om värdemärken förfalskningsbrottet borde anses fullbordat på samma stadium som vid penningförfalskning, eftersom blotta förekomsten av exempelvis falska frimärken, i synnerhet om de framställts i stort antal, kunde innebära ett allvarligt avbräck för tilltron till de äkta märkena ävensom risk för att de falska märkena kunde komma till användning för likvider och därvid föranleda ekonomisk skada. Beträffande kontrollmärken har kommittén däremot bibehållit gällande rätts: ståndpunkt att vid eftergörande av sådant märke förfalskningsbrottet är fullbordat först när märket anbragts på något föremål. Att tillverka ett fristående kontrollmärke blir sålunda enligt kommittéförslaget i regel att bedöma endast såsom en jämlikt bestämmelserna i 3 kap. straffbar förberedelse till falsk kontrollmärkning. Med eftergörande är enligt kommitténs motiv att likställa att ett märke, som en gång blivit åsatt ett föremål och därmed upphört att rätteligen kunna användas för märkning, överflyttas till ett annat föremål. Såsom exempel härå har kommittén nämnt, att ett redan under postbefordran makulerat frimärke överflyttas till en ännu icke postbehandlad försändelse, en kvittenskupong från en postsparbanksbok till en annan eller kontrollstämpling från ett föremål av ädel metall till ett annat. Om i hithörande fall ett äldre makuleringstecken avlägsnades, utgjorde emellertid redan detta förfarande i och för sig förfalskning.
Med hänsyn till införandet av rekvisitet fara i bevishänseende har kommittén liksom i fråga om urkundsförfalskning funnit sig även beträffande märkesförfalskning kunna avstå från att i subjektivt hänseende kräva mera än vanligt uppsåt hos gärningsmannen.
