Straffet för märkesförfalskning är enligt nuvarande 12: 7 normalt straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Om bruk ej gjorts. av det förfalskade eller om omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande, kan likväl tiden för straffarbetet nedsättas till två månader eller dömas till fängelse. Kommittén har funnit sig böra föreslå såväl ett lägre straffminimum som ett högre maximum. Å ena sidan vore det nämligen enligt kommitténs mening uppenbart, att hithörande brott kunde vara skäligen obetydliga, särskilt i fråga om de värden som stode på spel, såsom då ett enstaka frimärke ånyo begagnades efter makuleringens utplånande. Å andra sidan kunde här en brottslig verksamhet som skedde yrkesmässigt eller eljest i större omfattning och kanske med vidlyftig teknisk utrustning framstå som ett mycket farligt brott. På dessa grunder och även därför att gränsen mot urkundsförfalskning, som ju enligt kommittéförslaget omfattade även förfalskning av bevismärken, ibland kunde vara svår att draga, föresloge kommittén samma straff som för detta brott. Kommittéförslaget upptar därför även vid märkesförfalskning såsom straff för normalfallen straffarbete i högst två år eller fängelse, för ringa fall fängelse eller böter och för grova fall straffarbete från och med ett till och med sex år. Anmärkas må slutligen. att i nuvarande 12: 7 andra stycket sista punkten upptages en bestämmelse om straffrihet vid tillbakaträdande, vilken i kommittéförslaget fått sin motsvarighet först i 12: 12.
I anledning av denna paragraf i kommittéförslaget ha till en början
föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund framfört
samma principiella erinringar mot rekvisitet fara i bevishänseende som vid de
föregående paragrafer i vilka kommittén infört denna förutsättning för
straffbarhet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har funnit den nu
förevarande paragrafens brottsbeskrivning onödigt svåröverskådlig och har
vidare ifrågasatt, huruvida lagtexten verkligen omfattade det i
motiven omnämnda fallet att någon flyttade ett makulerat frimärke från en postbehandlad
försändelse till en icke postbehandlad. Hovrätten för Övre Norrland har
uttalat, att brottsbeteckningen "märkesförfalskning" här syntes mindre
lämplig, då denna rubricering vid jämförelse med brottsbenämningen
"förfalskning av fast märke" i 12: 10 i kommittéförslaget icke kunde anses
individualisera brottet på avsett sätt. Hovrätten funne "därför lämpligare, att det
nu förevarande brottet betecknades såsom förfalskning av värdemärke
respektive kontrollmärke.
Beträffande paragrafens andra stycke har Stockholms rådhusrätt funnit tveksamt, huruvida den som överlämnade ett av annan person förfalskat märke till någon tredje för att av denne begagnas, borde bedömas väsentligt strängare än den som innehade ett av annan förfalskat märke och med en tredje person överenskomme om gemensamt begagnande därav; sistnämnda fall täcktes nämligen icke av den föreslagna lagtexten.
16 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 80.
