som lätt kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke, skall för spridande av efterbildning av sådant föremål dömas till böter.
I gällande rätt finnes icke någon annan motsvarighet till vad sålunda föreslagits än lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel. Där är stadgat att om någon sprider föremål, vilket utgör eller å vilket, honom veterligen, finnes anbragt efterbildning av gällande penningsedel, och efterbildningen är sådan att förväxling lätt kan äga rum, han skall straffas med böter från och med fem till och med etthundra kronor, såvida ej å förseelsen följer straff enligt allmän strafflag.
Angående behovet av en särskild straffbestämmelse mot spridande av föremål, som kunna förväxlas med bevismedel vilka åtnjuta skydd mot förfalskning, har kommittén anfört att ett föregivet bevismedel för att kunna anses vara eftergjort eller förfalskat måste ha sken av äkta, i det att det i fråga om sitt yttre skick skall ha en sådan grad av likhet med det äkta bevismedlet att det är ägnat att vilseleda. Av vissa bevismedel framställdes emellertid ibland efterbildningar, som i nu berörda hänseende icke vore sådana att någon egentlig förfalskning kunde anses föreligga. I tidningar och andra publikationer förekomme exempelvis färglagda avbildningar av sedlar eller frimärken; även såsom fristående föremål tillverkades och spriddes sådana. Avsikten vore icke, att förväxling med äkta bevismedel skulle äga rum, utan ginge «i regel ut på reklam i en eller annan riktning. Spridande av sådana efterbildningar av allmänt brukade bevismedel vore likväl icke helt ofarligt. En i en skrift tryckt avbildning av en penningsedels ena sida kunde klippas ut och under särskilt gynnsamma förhållanden med framgång utgivas som en äkta sedel, exempelvis om "sedeln" i vikt tillstånd under mörker erbjödes som betalning för en bilfärd eller vid annan brådskande uppgörelse. Man finge också räkna med att dylika efterbildningar med ganska små förändringar kunde användas för ett verkligt eftergörande av äkta bevismedel. När en efterbildning blivit missbrukad genom att användas såsom äkta bevismedel, vore det emellertid ofta svårt att anträffa den skyldige eller att mot honom åstadkomma tillräcklig bevisning. Möjlighet att inskrida på ett tidigare stadium vore därför påkallad, lämpligen i form av ett stadgande om straff för själva spridandet av efterbildningar av ifrågavarande slag. Av huvudsakligen dessa skäl hade också i talrika länder stadgats förbud mot tillverkning och spridning av sådana efterbildningar, om vilka nu vore fråga.
Under hänvisning till vad sålunda anförts har kommittén uttalat, att det i 1927 års lag stadgade förbudet mot spridande av efterbildning av penningsedel alltjämt borde upprätthållas, och att det syntes lämpligt att det infördes i strafflagen i nu förevarande kapitel.
Kommittén har vidare haft att taga ställning till en efter föranledande av fullmäktige i riksbanken tillkommen skrivelse från justitieombudsmannen till Konungen den 16 september 1936, vari hemställts att straffsatsen i 1927 års lag måtte skärpas och förbudet utvidgas till att avse alla de fall då förväxling med gällande penningsedel kunde ske, oberoende av om förväxlingen
