kunde ske lätt eller ej; det hade nämligen visat sig att missbruk av det slag som avsåges i lagen alltjämt förekomme och att domstolarna i vissa fall ställt så höga krav för att förväxling skulle anses lätt kunna äga rum, att lagens förbud icke syntes tillräckligt effektivt. Beträffande det förstnämnda önskemålet har kommittén funnit att ett bötesstraff av högst etthundra kronor icke vore tillräckligt med hänsyn till den vinning, som reklam av nu förevarande slag kunde beräknas medföra. Straffet har därför av kommittén föreslagits till dagsböter utan särskild begränsning. Däremot har kommittén ansett det icke vara tillräckligt motiverat att straffbelägga även spridning av sådana efterbildningar, som icke lätt kunde förväxlas med äkta penningsedel. Enligt kommitténs mening skulle nämligen härigenom även helt lojala förfaranden kunna bliva straffbara.
Emellertid har kommittén i två andra hänseenden föreslagit utvidgande av förbudet, nämligen till att avse även efterbildningar av mynt och av offentligt värdemärke. Som motivering till det förra har kommittén anfört att efterbildningar av mynt visserligen syntes förekomma i mindre omfattning men skulle kunna erhålla ökad användning, om förbudet mot efterbildning av sedlar gjordes mera effektivt, och att de i och för sig vore ägnade att medföra samma olägenhet. Förslaget att utsträcka stadgandet till att omfatta även efterbildningar av offentligt värdemärke har åter föranletts av skrivelser från generalpoststyrelsen till Konungen den 6 december 1929 och den 13 november 1942, i vilka styrelsen hemställt om skydd i nu förevarande hänseende för sådana värdetecken som tillhandahölles genom postverket. Då denna hemställan synts kommittén. befogad, har kommittén ansett sig böra föreslå att frimärken och andra offentliga värdemärken, som enligt kommittéförslaget skulle åtnjuta skydd mot förfalskning, även inrymdes under straffskyddet i nu förevarande paragraf.
Slutligen har kommittén även haft att taga ståndpunkt i anledning av en till kommittén överlämnad skrivelse till Konungen från fullmäktige i riksbanken den 11 april 1942, däri påyrkats straff även för den som uppsåtligen skadade av riksbanken utgiven sedel så, att den till följd därav borde dragas ur den allmänna rörelsen. Fullmäktige ha anfört, att sådant förfarande förekommit sedan riksbanken i december 1941 börjat utgiva tiokronesedlar av ny typ och att riksbanken därigenom lidit viss förlust. Kommittén har härom anfört att det, såsom ock av fullmäktige förmenats, vore tydligt att straff icke kunde ifrågakomma för varje åtgärd att å en riksbankssedel anbringa skrift eller teckningar utan endast för åtgärder, genom vilka en sedels skick mera allvarligt försämrades. En gränsdragning måste här med nödvändighet bliva ganska godtycklig. Då förövaren av ofoget i allmänhet måste antagas vara ägare till sedeln och alltså icke kränkte någon annans rätt, förefölle ett stadgande om straff böra ifrågakomma endast om förfarandet tagit sådan spridning, att mera betydande olägenhet föranletts. Så syntes emellertid icke vara fallet. Kommittén funne därför icke skäl föreslå införande i strafflagen av någon bestämmelse i ämnet.
