Sida:Rd 1948 C 6 1 Bd 6 Kungl Maj ts propositioner nr 51 80.djvu/663

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs
253
Kungl. Maj:ts proposition nr 80.

bort följa å gärningen. Om faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse, har straffrihet föreslagits skola inträda.

Detta stadgande har av kommittén avsetts skola i viss mån utgöra en motvikt till att förfalskningsbrotten enligt förslaget genomgående skola anses såsom fullbordade på ett så tidigt stadium, att förfalskningen icke behöver ha medfört någon rättsförlust eller ens ha lett till att någon blivit vilseledd eller till att bevisning blivit hindrad eller givit oriktigt resultat. Kommittén har härom uttalat, att det likväl vore obestridligt att straffbarhetens grad rönte inflytande av hur långt ett missbruk med bevismedel hunnit fortskrida. Om gärningen bleve upptäckt och avbruten på ett tidigt stadium, skulle ofta ett jämförelsevis lindrigt straff befinnas tillräckligt. De av kommittén föreslagna straffsatserna medgåve i allmänhet, att denna synpunkt kunde vinna beaktande vid straffets utmätande inom den för brottet, eventuellt för ringa fall, stadgade istraffskalan. I vissa fall syntes denna utväg emellertid icke vara tillräcklig, nämligen då den brottslige själv avbrutit sitt förehavande och vidtagit sådana åtgärder, att några ytterligare menliga verkningar därav icke vore att befara. Då kunde nämligen straffnedsättning eller fullständig befrielse från straff skäligen anses påkallad i den utsträckning kommittén här föreslagit. Till stöd härför kunde ytterligare anföras det angelägna i att bestraffningen av hithörande brott utformades så, att den brottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvitt möjligt föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnit framkalla mera kännbara skadeverkningar. Då stadgandet gjorts tillämpligt endast på sådana förfalskningsbrott, i fråga om vilka fara i bevishänseende uppställts såsom brottsrekvisit, omfattade det icke penningförfalskning eller spridande av efterbildning av gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke.


I anledning av paragrafen har Sveriges advokatsamfund vänt sig mot att straffrihet vid tillbakaträdande föreslagits skola inträda endast då faran var ringa och brottet icke belagt med strängare straff än fängelse. Samfundet har härom anfört, att det väl kunde synas betänkligt, främst måhända ur generalpreventiva synpunkter, att låta tillbakaträdande från fullbordat brott grunda straffrihet, men att kommittén likväl redan accepterat denna tanke för de fall, där faran var ringa och brottet endast belagt med fängelsestraff eller böter. Ett särskilt skäl till att ,utsträcka straffriheten även till grövre fall läge i vad kommittén i motiven anfört om det angelägna i att bestraffningen av förfalskningsbrotten utformades så, att den brottslige, även sedan en gärning fortskridit så långt att ett fullbordat brott förelåge, såvitt möjlig föranleddes att avbryta den brottsliga verksamheten, innan den hunnit frambringa mera kännbara skadeverkningar. På sätt kommittén vidare antytt kunde avvärjandet av faran stundom icke ske på annat sätt än att den brottslige lämnade upplysning om förhållandet till andra personer. Härigenom bleve emellertid det redan fullbordade brottet i viss mån uppdagat. Man hade anledning antaga, att om verkan av ett dylikt avvärjande icke