normalfall, lindriga fall och grova fall. Därest så skedde, ifrågasatte föreningen om behov funnes att bibehålla stadgandena i 4 §.
Vad angår det i 4 § av kommitténs förslag avsedda fallet att någon under edsansvar lämnar oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott har justitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan om lämpligheten av den ändringen i gällande rätt, att straffansvar kunde drabba ett vittne som lämnade sådana uppgifter. Även om det icke kunde förnekas, att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga uppgifter icke vore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligt justitiekanslersämbetets mening komma att leda till obillighet mot vittnen. Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke vara motiverad. Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av reglerna om pliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig uppgift, borde han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafen utformades så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes. Även Sveriges advokatsamfund har funnit önskvärt, att stadgandet med bibehållande i övrigt av förslaget komme att innehålla en kodifiering av nu gällande rättspraxis, enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligare intressekollisioner. Göta hovrätt har för sin del funnit välgrundat att stadga strafflindring och, i ringa fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådant varom han ägt vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser om den som förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig har hovrätten ifrågasatt, huruvida i dylikt fall straffpåföljd över huvud borde inträda. Ett blott förtigande av omständighet varom man ej varit pliktig att uttala sig syntes icke vara likartat med lämnande av positivt felaktiga uppgifter; straffansvar i det förra fallet torde ej heller äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Även föreningen Sveriges häradshövdingar har ansett, att man icke skäligen kunde grunda skillnaden mellan straffbarhet och icke straffbarhet på den omständigheten, att vederbörande tege i stället för att använda sin rätt att vägra uttala sig, särskilt som det mycket ofta torde förekomma att han saknade kännedom om denna rätt.
I fråga om det fallet, att någon avger osann utsaga eller förtiger sanningen om sådant som är av liten betydelse för saken, har förslaget i allmänhet lämnats utan erinran. Föreningen Sveriges häradshövdingar har emellertid ifrågasatt, om icke detta fall lämpligen borde utformas som en särskild lindrigaste grad av menedsbrottet.
Departementschefen.Kriminaliseringen av mened spelar en mycket stor roll för rättsskipningen.
Det år därför icke utan vissa betänkligheter att, såsom kommittén ifrågasatt,
sänka straffet därför. Jag har dock kommit till den uppfattningen att detta
i viss utsträckning låter sig göra och kan i denna del i stort sett ansluta mig
till kommitténs förslag. Beträffande bestämmelserna om straffnedsättning
eller straffrihet har jag emellertid funnit viss omarbetning av förslaget
önskvärd.
Det av kommittén i 4 § föreslagna stadgandet om straffnedsättning eller
