fängelse eller böter; och samma straff skall enligt en andra punkt i 3 § inträda för partsutsaga av grov oaktsamhet.
För närvarande är allenast uppsåtlig mened straffbar. Såsom motiv för att straffbelägga även oriktiga utsagor eller förtiganden som ske av grov oaktsamhet har kommittén åberopat bland annat den påtagliga svårigheten att bevisa, att en objektivt oriktig utsaga avgivits med uppsåt att förvränga eller dölja sanningen. Denna svårighet föranledde säkerligen i många fall, att uppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff. Helt säkert förövades mened i betydligt större utsträckning än som framginge av de i förhållande till antalet beedigade utsagor fåtaliga fall, på senare tid något tiotal årligen, i vilka menedsstraff ådömts. Belysande vore att åtal för mened i mycket stor utsträckning ledde till frikännande; under de senaste åren hade föga mer än hälften av åtalen för mened lett till fällande dom. Infördes straff för osann utsaga under edsansvar som ej avgivits uppsåtligen utan blott av grov oaktsamhet, syntes kommittén en motsvarande straffbestämmelse vara påkallad även för partsutsagor.
Mot att vid edsutsagor straffbelägga grov oaktsamhet har erinran gjorts
allenast av Sveriges advokatsamfund, som hemställt att paragrafen måtte utgå.
Tanken att tillskapa ett nytt brott av något lägre valör för att med straff
kunna komma åt personer, som man misstänkte för ett grövre brott men icke
kunde överbevisa därom, vore enligt samfundets mening icke tilltalande.
Härtill komme, att brottsrekvisitet grov oaktsamhet vore tänjbart och lämnade
rum för godtycke. Vad särskilt anginge vittnen måste beaktas, att de, när de
inför domstol skulle avgiva sina berättelser, kunde begå även ganska grova
misstag under inflytande av spänning, nervositet m. m. Det kunde icke vara
rimligt, att de skulle löpa risken att en domstol efteråt bedömde ett misstag
såsom grov oaktsamhet.
Vad sålunda anförts om edsutsagor har samfundet ansett i än högre grad gälla partsutsagor. Kommittén hade enligt samfundets mening icke tillräckligt beaktat det förhållandet, att uppgiftslämnarens egenskap av part med nödvändighet gjorde honom benägen att se saker ensidigt, varför det vore ett orimligt krav att han vid straffansvar skulle tillse att han icke gjorde sig skyldig till något misstag. Stockholms rådhusrätt har ansett tveksamt, huruvida osann partsutsaga borde bestraffas vid fall av grov oaktsamhet, samt erinrat om att processlagberedningen icke uttalat annat än att straff borde stadgas för medvetet oriktig partsutsaga.
Vidkommande straffsatsen ha justitiekanslersämbetet och Stockholms rådhusrätt erinrat, att den vid edsutsagor föreslagits till fängelse eller böter, samt ifrågasatt om den icke, då osann partsutsaga vore ett lindrigare brott än mened, borde vid partsutsagor bestämmas till böter eller fängelse.
Departementschefen.Ehuru jag anser särskild försiktighet böra iakttagas vid straffbeläggande
av culpösa handlingar, har jag i likhet med kommittén kommit till den
slutsatsen. att införande av straff för oriktiga utsagor i fall av grov oaktsamhet
