hälsat, att straff för tillvitelse icke längre skulle inträda annat än om den visades vara osann. Erfarenheten hade nämligen visat att allmänheten i stor utsträckning avhölle sig från mera bestämda uppgifter beträffande ett angivet brotts art och eventuella gärningsmän av fruktan för ett rekonventionsvis väckt åtal. Denna obenägenhet att i anmälan lämna mera exakta uppgifter försvårade ofta i hög grad den av polismyndigheterna bedrivna efterforskande och utredande verksamheten. Kommitténs redogörelse för förhållandena på detta område vore sålunda, sedd ur erfarenhetsmässig synpunkt, fullt riktig.
Justitiekanslersämbetet har vidare uttalat, att en skarpare gräns vore önskvärd mellan de myndigheter, inför vilka en beskyllning om brott i viss mån privilegierats, och andra. Uttrycket "myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare °befordras till ansvar" avsåge enligt motiven icke blott myndighet som hade att utföra polisutredningar eller åtal utan även andra myndigheter, om till dem framfördes en uppgift av sådan beskaffenhet, att det ålåge myndigheten att föranstalta om förfarande för utkrävande av ansvar i disciplinär väg eller att överlämna saken till polis- eller åklagarmyndighet; huruvida detta vore förhållandet berodde på brottets beskaffenhet och myndighetens tjänsteåligganden. En begäran om utredning hos en departementschef i samband med påstående om brott borde väl t. ex. bedömas enligt det föreslagna lagrummet, men strängt taget torde dock knappast departementschef vara en myndighet.
Departementschefen.I anledning av att förevarande paragraf icke straffbelägger lämnandet av sådana osanna uppgifter, som äro till förmån för en misstänkt person, har kriminalpolisintendenten i Stockholm förklarat det ur åklagar- och polissynpunkt vara beklagligt, att uppgiftsskyldighet under straffansvar vid polis eller åklagarutredningar icke kunnat införas.
Departementschefen.I likhet med kommittén anser jag det lämpligt att i detta sammanhang
behandla såväl falsk angivelse som andra tillvitelser om brott inför myndighet.
Då nya rättegångsbalken räknar med särskilda straffrättsliga bestämmelser
om falsk angivelse, synes det mig emellertid lämpligt att begreppet falsk
angivelse bestämmes för sig. Paragrafen har därför uppdelats i tre stycken, av
vilka det första under namn av falsk angivelse upptager det fallet att någon
gör angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld. Övriga
uppsåtliga fall behandlas under beteckningen falsk tillvitelse i andra stycket. Vad
angår frågan vilka myndigheter som böra medtagas i detta sammanhang
torde, såsom justitiekanslersämbetet anmärkt, det av kommittén använda
uttrycket "myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar"
vara alltför obestämt. Det är ovisst, i vilken utsträckning myndigheter ha
skyldighet att disciplinärt ingripa eller verka för åtal mot underlydande
för tjänstefel eller mot annan person för förseelser inom myndighetens
förvaltningsområde. Klart är att åklagare och polismyndigheter böra föras hit.
Ofta kan det emellertid framträda som naturligt och mindre bryskt att icke
strax gå till polisen utan vända sig till annan myndighet. En anmälan om
